'Två Röda Streck' flyttar till whatalmawears.blogspot.com

Efter att ha tagit mig en funderare på min graviditet och min inställning till allt så har jag kommit fram till att detta blir ett fint sätt att befästa min nya inställning till det. Jag bloggar bara på whatalmawears from med idag. Två Röda Streck fyllde en funktion då allt var hemligt. Och när jag var rädd att blanda in mig själv i min graviditet. Nu inser jag att jag missar en massa om jag inte släpper på alla föreställningar om hur jag tror att jag ska vara som gravid och bara är. Och framför allt tillåter mig själv att få vara gravid, på alla plan.

Så min 'originalblogg' whatalmawears kommer innehålla mer av min graviditet än innan. Men det är ju bara naturligt. Hoppas du följer med mig, tillbaka till mig själv :)

Kram

Sophie/Alma

Ska två bli ett?

Efter en massa funderingar kring min egen inställning till min graviditet funderar jag på att slå ihop 'Två röda streck' med 'Whatalmawears'. Jag vet inte varför jag känner/kände att de var två separata sidor utav mig. Men jag börjar misstänka att jag helt enkelt inte tillåtit mig själv att få gå upp i att vara gravid. Att det skulle innebära att jag skulle förändras allt för mycket. Att jag inte skulle vara jag längre. Jag börjar misstänka att jag haft fel.

Allmän update

Nu tycker jag det går ganska fort med magen. Länge tyckte jag var så liten. Att magen inte syntes. Men den senaste veckan har något hänt. Nu syns det verkligen. Och alla kläderna jag trodde jag skulle ha på mig nu, känns inte lika fina. Jag måste gå igenom och rensa i helgen. Och hämta ner mina mockastövlar från vinden (jag är rädd att dratta på ändan med mina ostadiga stövlar och en mage som växer). Och sist men inte minst; göra en raid på Myrornas, Emmaus och Stadsmissionens snarast! Vill hitta sköna 70tals toppar och kjolar som passar (eller kan anpassas) till parvelns allt större husrum.

Fråga på!

Jag kanske tar mig vatten över huvet nu. Utgår från att jag är sååå hiiiiiimla intressant. Men jag tänkte köra en klassiker; frågestunden. Nån som vill veta något, om mig, mina kläder, min graviditet, min frukost eller annat livsviktigt? Fråga på! Jag svarar så ärligt och uppriktigt som jag klarar av utan att avslöja att jag egenligen inte är så himla ball och häftig som jag framstår.

Kräk är inte kul

Låg däckad hela dagen igår. 12 veckors-sjukan kom tillbaka med full kraft (igen). Först mådde jag skit hela morgonen men trodde att jag skulle kunna jobba så vid 10 släpade jag iväg mitt sorgliga arshle. En och en halv timmes senare fick jag vända hem igen. Det gick inte. Jag kom hem, la mig på sängen under en filt och sov till kl halv 4. Gick då upp och försöka äta lite. Det gick ganska bra. Men mådde fortfarande illa. Partymannen kom hem ett par timmars slötittande på tv senare, värmde lite soppa och den fick jag i mig utan större problem. Bebisen sparkade som 17 hela efm/kvällen. Som om h*n ville säga, ’don’t worry, jag mår bra även om inte du gör det’. Idag mår jag bättre, men måste vara lite försiktig, fick upp lite av teet imorse.

Och man får inte skoja och kalla bebisen i magen för ungjävel framför folk på mitt jobb (när de frågade om det var magsjuka så sa jag: 'nej det är ungjävlen' eftersom det faktiskt är den som får mig att må illa) . Då tycker de att man är lite dum i huvudet. Tröttsamt. Jag är ingen fiiinmamma. Jag kommer aldrig bli en fiiiinmamma. Jag är samma gamla skrot som innan. Jag skojar om saker man inte får skoja om, jag svär och har mig. Jag är ingen fiiiinkvinna.

En släng av innan vecka 12

Nu på morgonen vaknade jag med lätt illamående. Försöker äta lite frukost, men det är svårt.
Ursh. Har inte så mkt mer att tillägga till detta.

Prylfeber

Jösses. Jag gick in för att kolla på en 'Min första bok' som jag sett på Designtorget.

Och hittade en massa annat.

Jag är ledsen men här kommer min önskelista från Designtorget:

Och så den jag kom in för att kolla på:

Apropå det sociala livet

Så var jag bjuden hem till en kompis i fredags på Afterwork (hurra!) och såg framemot det hela veckan. Och det var verkligen trevligt och allt. Jag köpte alcoholfri öl och kände mig förvånadsvärt pigg hela kvällen.

I min kompis etta satt vi 8 tjejer och pratade och åt och hade trevligt. De första 2 timmarna så var inte röken så jobbig, jag var närmast sugen på att ta en (men gjorde det inte). De var rara och frågade emellanåt om det var jobbigt, om det skulle stå vid fönstret. Men nej. Jag ville inte ha special treatment. Den tredje timmen började det bli jobbigt. Jag gick in på toaletten för att andas 'frisk' luft. Jag hade bestämt innan att inte säga något hur jobbigt den än blev, utan i sånt fall hellre gå hem. Jag kämpade i nån timme till innan jag kastade in handduken. Det går att sitta i ett rum med 6 rökare. Om man röker själv. Men shit vad jobbigt det blir när man inte röker själv.

Och det dåliga samvetet för bebisen? Jag resonerade som så, att om alla barn som utsätts för passivrökningen en kväll blir missbildade, så skulle vi inte få många friska barn. En kväll för mammas skull. Jag behövde verkligen bara få vara samma gamla jag. Bebisen hämnades genom att inte sparka alls när jag skulle impa på en av tjejerna och låta henne känna. Men vi är vänner igen, Parvel och jag och han/hon har sparkat som vanligt efter det ( phuuuuuuuuuuw!).

Men hur mycket mina kläder, min hud och mitt hår än luktade rök när jag kom hem (och slängde mig i duschen), så var det värt det. För nu när frågan kommer så sällan, så måste man fånga den och njuta av den som en mogen frukt. Varesig man är hungrig eller inte.

Jag vill få frågan. Vill inte du?

Apropå detta med att känna sig ensam. Så är jag tydligen inte ensam. När jag har vädrat detta har det visat sig att fler tjejer känner som jag.

Vad är det som förändras när man blir med barn/fått barn hos en del av ens vänner, bekanta, arbetskamrater? Det känns plötsligt som att man antas inte vilja följa med på saker. Nej, jag kan inte dricka just nu, men jag följer gärna med på Afterwork, på en drink en torsdag eller ett skönt lördagshäng hos någon innan utgång. Och om jag inte orkar, för att min kropp är bisi med att tillverka ett extra skelett mm, så vill jag iallafall få frågan. Kunna känna att jag är välkommen, att mitt sällskap är önskat. Inte som det känns nu, att jag har en svår smittsam sjukdom som gör att man måste hålla sig borta. Jag ska inte 'förpesta' kvällen med att prata gravidsmärtor, frågor du inte kommer jag inte ta upp det. Jag tycker att det är roligt att höra på samma gamla historier om fyllor och engångsligg, romanser och jobbproblem. Jag har inte förvandlats till heliga Maria. Folk verkar tro det. Jag är samma person. Jag vill få vara samma gamla Jag. Och jag har nog med att få vardagen att gå ihop på det planet, att orka vara på jobbet, att klä mig varje dag för att vara samma gamla jag. Jag behöver få känna mig önskad och välkommen i det sociala livet. Jag vet att jag inte är ensam om detta.

Varför är det så många som känner som jag: Snälla sluta inte fråga om jag vill med, om jag kan komma, om jag är ledig på lördag. Jag kommer förmodligen svara 'nej, tack' 9 av 10 gånger, men frågan kan betyda mer än aktiviteten ibland. Om du plötsligt inte fick frågan längre om du ville hänga med på saker, skulle du inte känns samma sak? Skulle inte du undra vad du gjort för fel? (Och om det handlar om nåt annat än att jag är gravid så skulle det vara skönt att veta.)

ps. Irriterade saker no 216; som min smarta läsare skrev; detta händer inte hos killarna. Kompisarna slutar inte ringa pappa-to-be. Varför? Han ska ju oxå bli föräldrer. Är det magen som är ivägen? Är det alcoholen det handlar om? Vi tjejer som ska lära oss hålla ihop bättre, vara schysstare mot varann, jobba med varann inte mot varann. Vi är sämst på sånt här. Sämst.

v 21 + 5

Just nu är det ändå ganska härligt. Jag mår (förutom den förbannade tröttheten) ganska bra. Jag kan tydligt känna bebisen sparka. Jag längtar och ser framemot att få gå på mammaledighet och bara få pussa och krama på Parvel hela dagarna. Så visst, stundvis är det riktigt härliga tider.

Idag har jag hängt hos min vän Jessica medan hennes snälla pojkvän hjälpt mig med min kraschade dator (som nu fungerer! hurra!). Deras underbara snart 1 åriga dotter Lea är verkligen en fröjd att vara med. Hon är så glad och snäll! Sprallig och busig, men på ett skönt lugnt sätt. Jag får ta upp henne och hålla och krama och busa med henne och hon verkar gilla mig :) Det fick mig att längta ÄNNU mer efter mitt egna lilla knytte i magen.

Borta med vinden

Det är jättekul att vara gravid. Ska bli jättekul att bli mamma till parvel.

Men fy fan vad bortglömd jag känner mig. Jag vill ju vara en sån där cool en som går på förhandsvisningar, afterworks, resumebar, middagar och cocktailspartyn med magen. Men. Inga inbjudningar. Ingen frågar om man vill med. Alla har räknat bort en. Jag är jordens tristaste människa och ingen vill vara med mig. Så känns det nu.

Jag var inte nån supercooling innan, men nu är jag inte bara lagd på hyllan, jag är nerpackad i enkartong och upplagt på vinden. För vad som känns för all framtid. Och det är kallt på vinden kan jag meddela. Och inte på ett bra (coolt=kallt) sätt.

En blivande mammas lektyr?

Jag vill både varna för och rekommendera denna bok.

Jag blev rekommenderad att läsa denna av en fd kollega. Den är skriven av Ann Söderlund och Hanna Widell och behandlar allt från graviditetens första stapplande steg till förlossning och hemkomsten med den lilla människan.

Jag har snart läst ut den, men det var nära att jag strimlade den och matade den till djävulen ett tag. Första halvan av boken irriterade mig såpass att jag gick omkring och förbannade boken för alla som ville höra (dvs typ ingen utom J och min gravida vän och kollega S). Jag upplevde att den förstärkte de gamla ruttna könsrollerna om att 'kvinnan blir en mullig bitch' och mannen en livrädd barnrumpa som behöver 'supa av sig' innan han kan acceptera att han ska bli pappa. Med mera. Jag blev arg över hur det generelliserade hur det ska kännas att bli gravid och vad som händer när och hur.

Men sen kom det ett kapitel om karriär eller något annat som jag kunde relatera till, som inte la automatiska satte mig i ett 'fack för gravida' i hur jag kände och tänkte. Och sen ett till. Och efter halva boken släppte ilskan. Jättebra kapitel avlöste varann; om allt från barnvagnasköp till vad man ska köpa hem innan bebisen kommer, alla olika (förmodligen inte alla i hela världen, men många) smärtstillande metoder som sjukhusen använder och andra bra förberedelser för mamma och pappa to be. Roligt skrivet, med anektoder från deras vänner och dem själv om allt från bajs och blod till svimmande pappor och vattenflask-kastande mammor. Ärligt och utan att be om ursäkt. Skönt att läsa. Riktigt roligt att läsa! Jag skrattar varje kväll när jag ligger i sängen och slukar ett kapitel (innan John Blund slukar mig).

Men det tog som sagt halva boken. Och nu rekommenderar jag den. För man kan göra som jag och läsa den första halvan med en stor säck salt brevid sig. (Och vem vet, på DIG kanske allt stämmer in!?) Men hur det än är, traggla dig igenom första halvan av boken så får du vad som känns som en stor påse med ditt favorit smågodis någonstans strax efter halvvägs!

När du sen läst ut den, ge den till din partner (i hela boken refereras denna person till som 'din kille', vilket irriterar häcken av mig då jag lika gärna kan leva med en kvinna) och ligg och lyssna (förhoppningsvis) på hans/hennes fnitter på kvällarna. Eller ännu hellre, köp en var och läs samma kapitel samtidigt så kan ni prata om det efteråt! Det ångrar jag att jag och J inte gjorde. (Men jag trodde ju boken var bajs efter 2 kapitel så jag det kanske inte är så konstigt.)

Så köp och läs och bilda din egen uppfattning. Du kanske kommer älska den första halvan järnet och tycka att jag är en elak dum tant. Spela roll egentligen. Försök bara hitta saker som talar till dig. Om denna bok inte passar, står det tusen åter (nja, inte riktigt tusen kanske, men det finns säkert nån mer. Kanske har du ett tips? Let me know!)

Nu är det officellt

I detta kuvert ligger ett moderskapsbevis. BEVIS. Nu blir försäkringskassan (denna bejublade och älskade institution) informerade om att vi ska få barn. Att snart får de ännu en mamma och pappa-penning att schabbla med. Snart får de 2 till personer att förvirra. Hurra!

I got myself a karatekid

Vi var hos barnmoskan igår på '20 veckor besöket'. Min kollega S hade fått lyssna på barnet hjärtslag, men det var tydligen inte landstingets rutin för det blev inget sånt för oss. Ingen större fara, men det är klart man hade velat får höra dess hjärta. Alla livstecken är roliga. Eller ja. På kvällen igår var det som att bebisen tyckte lite synd om mig för att jag inte fått höra den för den hade dansshow i magen vid läggdags. Jag låg och läste och varje gång jag skrattade (ska berätta om boken jag läser strax) så fick den fart och körde ett steppnummer mot alla möjliga delar av magen. J kunde tydligt känna många dunsar genom huden på magen! Jättekul. Ett tag. Sen kände jag att 'nu får du sova lite' för jag kunde tillslut inte slappna av och somna pga av musikalen i magen.

Jag tror att bebisen kommer att bli något av följande:

-Boxare

-Steppdansör

-Karatekid

-Ultime fighting champion

-Musikalartist

En legitim ursäkt

Under ett par veckor nu har jag mått oförskämt bra. Pigg, glad och full aptit. Men sen några dagar tillbaka har kvällarna blivit allt kortare för min del. Klockan halv 8-8 är jag så trött att jag i princip slocknar. Eller iallafall vill slockna. Jag bara längtar till att få krypa ner mellan lakarnen och snosa bort i zzz-land. Skittrist.

Denna ursäkt måste jag tyvärr använda ikväll. Jag tror helt enkelt inte att jag orkar skriva ihop det inlägget om klädtips jag jobbat ihop sista dagarna. Förlåt.

Men imorgon. Imorgon kommer det! Gonattzzzzzzzzz

Kläd-inspiration för den gravida

Det är ont om det.
Gravidtidningar lägger ner mer tid och plats på listor om vad som dämpar illamåendet, hjälp mot foglossning och sextips. Inget ont om detta, men kläder är en stor del av mitt och många andra gravida kvinnors liv. Man kanske vill behålla en egen stil och se snygg ut trots att man sväller och har sig. Jag läser tidningar, bloggar och annat för 'ickegravida' kroppar för inspiration och visst funkar det. Men det skulle vara roligt att ha lite fler graviditets-inriktade ställen att sökas sig till. Framför allt bloggar tänker jag.
Så.
1: Tips! Känner du till någon annan blogg där en gravidkvinna visar och pratar kläder, inspiration och mode? Let me know! Jag vill skapa en egen länklista över bloggar som pratar kläder för gravida.
2: Mina klädtips. Jag får väl visa vägen! Jag brukar inte gilla att berätta hur man ska se ut och vad man ska köpa, men nu gör jag ett undantag. Att klä sin gravida kropp är en helt ny utmaning! Så ikväll kommer första delen av mina klädtips för gravida (so far, det lär hända mycket de närmaste 5 månaderna med min kropp!). Hoppas att det ska vara till nytta och glädje för någon.

Maila mig på whatalmawears@gmail.com eller skriv i kommentarfältet!

Inatt jag drömde...........

Inatt drömde jag att jag hade fött barnet. Men att jag pga av att jag fick så mycket smärtstillande inte mindes NÅGOT av själva förlossingen. Jag vart så ledsen. Jag ville minnas om det gjorde ont, hur det kändes, hur det såg ut, men mitt minne var som raderat. Inget fanns kvar. Sköterskorna sa att jag hade varit helt borta. Jag kände mig så snuvad.

Efter denna ’misslyckade’ förlossning varav jag inget mindes, så åkte jag och J bort på en resa och skulle inte komma hem på 2 veckor. Och under tiden skulle bebisen stanna på sjukhuset. Jag minns att jag inte förstod varför vi var tvungna att åka, men att jag inte vågade fråga varför.
Det var min första riktiga bebisdröm sen jag blev gravid. Innan dess hade jag massor, men sen jag blev gravid har jag mest drömt om sex med Paul Mcartney och annat som hör singellivet till. Eller bara är helt weirdo. Men inga bebisar och förlossningar och barn. Förrens nu.

Fina ni

Det är så förbannat skönt att höra att andra tänker som jag, att det finns folk som inte tycker jag är knäpp. Tack så evinnerligt. Jag vädrade detta med min gravida vän S igår kväll och det visade sig att även hon kunde förstå och inte alls tyckte mina tankar var obefogande. Det, tillsammans med era tankar och råd, fick mig att ta ett beslut. När J kom hem tog vi ett skumbad och jag berättade. Jag vill försöka få två tätingar. Han sa att han tyckte att det slutgiltiga beslutet låg hos mig, eftersom det är jag som ska plugga, men att han skulle tycka det var jättemysigt att försöka få två barn på raken (han vill ju gärna ha 4!). Så nu känner jag ett visst lugn. Ett beslut är taget. Skolan kan vänta. Det är inget som säger att planen kommer att gå som vi tänkt, vi kanske inte kan få fler barn eller livet förändras på annat sätt. Men vi har en plan som får mig att le.

Sjuka osunda tankar?

Jag vaknade tidigt, tidigt imorse av att jag var helt täppt, som jag gjort varje natt/morgon den senaste veckan. Men det jobbiga imorse var att jag inte kunde somna om. För i huvudet mitt snurrade ångesttankar, som legat på is i några veckor nu, men som nu var tillbaka med full kraft.

Håll i er nu, för jag har fått höra att detta är riktigt sjuka och osunda tankar som man inte borde ha.

Om jag utgår från att allt går bra och bebisen kommer till sommaren (vilket jag alltid gör när dessa ångest-tankar kommer, konstigt nog), så kommer jag vara mammaledig i ca 9 månader-ett år. Efter detta är tanken att jag ska komma in på Berghs reklamskola och utbilda mig till copywriter. Utbildningen är 2 år och slutar alltså 2012 (då jag är fyller 35 år). Efter utbildningen söker jag jobb och får förhoppningsvis ett ganska snart (räknar med att denna satans lågkonja är slut då). Men när ska tid och plats finnas för ett syskon?

Ska jag skjuta fram pluggande och vi försöker bli gravida igen ganska snart efter? Så att jag tar 2 mammaledigheter på varann och sen börjar plugga efter det, typ 2012? Så har jag iaf fått lyckan att få två barn och om det inte går att får fler (om vi vill det längre fram) så är jag 37 år när jag pluggat klart och tvåbarnsmamma. Denna 'plan' har flera svårigheter. Först och främst så kanske vi inte kan bli gravida igen bara för att vi vill det. Sen ska tajmingen stämma, barnet måste vara stort nog att lämna när jag hösten kommer. Jag måste vilja sluta min mammaledighet! (Att jag utgår från att jag kommer in är en annan knasdel av dessa sjuka ångest-tankar.) Och därimellan, om det blir glapp mellan mammaledigheterna, vad ska jag göra då? De jobb jag haft fram tills idag ger mig dåligt självförtroende och panikkänslor. Funkar inte. Och ekonomisk? Hur ska det gå? Kan vi leva på J's lön more och less under dessa år? Och två småbarn samtidigt! Klarar jag det? Vill jag det? Är det rättvist mot barnen? Vem försöker jag göra lycklig, dem eller mig med denna lösning???? (J åsikter om allt funderar jag inte på under dessa attaker, eftersom hans arbetsliv inte påverkas så tycker han att alla lösningar är bra.)

Alternativ två, att barnet får komma, mammaledigheten gå på och efter den så pluggar jag. Jag kommer ut 2012, snart 35, letar jobb som jag måste ha minst ett 6 månader - 1 år innan jag kan bli gravid igen och vårt barn kan få ett syskon. Jag är då 36 år och barnet 4 år. Möjligheten att få barn har minskat drastiskt, risken för komplikationer ökat markant. Och jag har alltid drömt om att mina barn ska vara nära varann i ålder (fråga mig inte varför, det bara är så). Drömmen om en stor familj känns långt borta (J och jag drömmer om 4 stycken). Är det så jag vill ha det? Vill jag att mitt barn ska vara 5 år när det får ett syskon? Vågar jag vänta så länge?


Jag förstår att ni efter att ha läst detta tycker att jag är en mycket störd person. Och ni har flera bra argument som ska få mig att sova gott. Här är ett axplock av dem:
"Det är ingen ide att oroa sig för det nu, allt kommer kännas annorlunda när ni fått första barnet."
"Du ska vara glad om du får nåt barn alls, sjuka egoistiska kvinna!"
"Riskerna med att få barn efter 35 är överdrivna! Du kommer kunna föda många friska barn efter 35!"
"Det skulle du tänkt på tidigare och pluggat innan 30 som alla andra kloka människor."
"Skit i att plugga och fokusera på familjen. Arbete är bara 9-5, fritiden med dina barn kommer att förgylla ditt liv såpass att du kan sköta ett mindre roligt jobb på dagaran."
"Ensambarn och blir oxå lyckliga människor, sluta oroa dig för att skaffa fler barn."

Det är ingen ide att oroa sig för det nu. Så säger nästan alla (vilket är väldigt få) som jag vågat yttra denna fula, smutsiga hemlighet för. Min älskade J säger så. Till och med jag säger så. Hela tiden i natt låg jag och upprepade det: "Det är ingen ide att oroa sig för det nu. Det är ingen ide att oroa sig för det nu. Det är ingen ide att oroa sig för det nu."

Det hjälper AB-SO-LUT ingenting. Jag kan inte hjälpa det som oroar mig. Du kan inte sluta oroa sig för att någon nära ska dö, att bilen ska gå sönder, att kärleken ska ta slut eller att pengarna inte ska räcka denna månad. Eller vad det nu är som oroar dig. Alla oroar sig och jag har oxå rätt att göra det. Jag står framför ett tid som är omvälvande och oviss. Jag har rätt att vara nervös och orolig.

Så vad du än säger: säg inte att det är någon ide att oroa sig för det nu. För det gör jag ändå.

Genration A(cceptans)

Det här tycker jag om. Om kvinnor kan skaffa barn utan att ha en pappa med i bilden, så är det inte mer än rätt att män kan göra samma sak. Sånt här tycker nog många är sjukt, att det är för att han är rik kändis osv, men jag ser en annan sida. Det kommer en generation barn som inte tycker att det är konstigt att man 'bara' har en mamma, eller två pappor och en mamma, eller två mammor osv. Den generationen vidsynta människor gör det mig stolt att tänka på att mitt barn blir en del av.

Att göra henne glad

Hade en fantastiskt givande och trevlig fika igår med en kvinna jag umgås alldeles för lite med, men tycker väldigt mycket om. Hon var skådis i min kortfilm som jag spelade in för 2 år sen och sen dess har mycket hänt både in hennes liv och i mitt. Vi pratade mycket om mitt projekt om avundsjuka och det peppade mig och gav mig ny inspiration. Dessutom så pratade vi mycket om att ha ett jobb, men aldrig släppa kärlek och drömmen till ett annat.

Jag har sen många, många år drömt om att bli filmmanusförfattare/regissör. Men nu drömmer jag även om att gå en utbildning för att bli copywriter. Inte för att jag släppt min dröm om film, utan för att hålla den levande har jag insett att måste jag ha ett (9-5) arbete som när min kreativitet. Inte som idag, när jag känner att jag nästan måste gömma den på min arbetsplats. Min närmaste kollega, och typ chef, vet visseligen om det men det är inget jag direkt pratar om med (henne eller) de andra på fikarasten (fast jag vill, tro mig). Jag skäms ju såklart inte men när jag sagt något ser att deras hjärnor jobbar med ekvationen: ekonomiassistent + filmskapare = ???? För dem är jag en ekonomitjej och inget mer. De kommer in till mig med matematiska frågor och säger; "du som är ekonomitjej...". Och jag kan inte ens räkna ut en vanlig procentsats. Gud vad jag skrattar inombords ibland. Men filmtjejen inom mig gråter lite. Hon tycker inte om att bli kallad 'ekonomitjej'. Och det är mitt fel att hon gråter. Det är jag som inte vetat hur jag ska göra för att jobba med film, varit feg och rädd för att vara pank, tagit jobb som betalat räkningar istället för att praktisera/slavjobba mig fram i branchen och bo hemma. Och det hatar filmtjejen inom mig för.

Så nu sitter jag här, snart 32, på smällen och inser att det inte funkar längre. Att jag nog måste utbilda mig till något roligt och kreativit och göra filmtjejen glad igen. För om hon inte är glad, är inte jag glad.

Inte bara sura miner

Det händer roliga saker oxå. Som när jag äter.

Det här har börjat bara de senaste dagarna. Efter måltider börjar dansen. Ikväll var det mer än nånsin förut. Jag svär att man kunde känt de första sparkarna om man bara hade handen på magen! Så jävla coolt!!!!!!!!!

Ursäkta jag menar v 19 +

Jag är lite virrig. Jag är ju i vecka 20, men det blir 19 +, inte 20 +....

v 20 +1

Nu är jag more och less halvvägs. När som helst (kan ju inte veta exakt när) kan jag vara närmare förlossning än befruktning. Very nice.

Jag har lärt mig mycket under den här tiden. Här är ett urval:

-Jag kommer aldrig mer att påpeka att någons mage är ovanligt stor/liten. (Vad fan vet jag om det!)

-Jag kommer alltid att visa hur glad jag blir när någon berättar att de ska ha barn, och om jag inte är överaskad kommer jag låtsas att jag är det och inte säga att jag misstänkt det . (Man vill överaska!)

-Att vara gravid är ingen dans på rosor och man måste inte vara lycklig och glad hela tiden. (Man ska inte romantisera graviditet, det kan vara sjukt jobbigt!)

Jag ser framemot fler kloka lärdomar. Fast helst skulle jag vilja flyta på rosa moln from nu tills den dag jag somnar in med barn och barnbarn vid min sida om en sissådär 70 år.

Mint

Idag mår jag lite illa. Min fina kollega och gravid-buddy S hade en dålig dag igår då hon fick ett återfall och kräktes upp sin frulle. Jag har inte kräkits och hoppas undvika det, men mår lite tjockt och var tvungen att köpa mig lite mintchockladgodisar för att döva det äkliga som smög sig upp efter lunch.



Men.
Min mage är fin nu. Jag gillar den. Fast mest gillar jag lilla parvel som sprattlar och vänder sig och gör konster inne i min mage när jag ligger och läser på kvällen. Den här bilden kanske mest visar min rumpa i profil (hahaha njut) men man kan även skymta parvels lilla bo.

...

Och ibland önskar jag att jag var 22 år och var kompis med coola Hanna och söta Sandra och gick på cupcakeskalas hemma hos kändis barn som Elsa.


Inte att jag är svullen, ful i håret, snart 32 och just planterat om 3 blommor til köket (som ändå kommer att dö om några veckor för jag kan tydligen inte ha blommor hemma).


Sån är jag bara. Det är inget synd om mig.

Vilja men inte kunna, del 2

Den bittra sanningen; Alcoholfritt rödvin smakar trist saft (jag har provat). Och det är berusningen jag vill åt. Mögelostar går säkert bra att äta, men är mycket godare tillsammans med rödvin. Och nån cigg blir det inte tal om. Jag vill inte röka ut bebisen i förtid.

Jag misstänker att det det handlar om egentligen är min omognad och längtan efter att göra något förbjudet och farligt. Jag skulle lika gärna kunna skriva:

Jag längtar efter att ligga med okända män, minst 30 stycken på raken, röka harsch och dricka t-sprit. (Fast det vill jag inte, för då blir man bara öm i musen, seg i kolan och blind)

Men Anna-Karin är jordens goaste som försökte pigga upp mig med fina tips och trix. Det är bara jag som är en otacksam, odräglig (samt förkyld) och lätt rubbad kvinna som sen hon var 18 år haft åldernojja och prestationsångest.

Mamma har inte alltid rätt

Min mamma påstår (och jag har hört fler kvinnor i hennes genereation) att gravida kvinnor inte blir förkylda. Att immunförsvaret blir bättre och starkare. De har alla fel. Det kan min vän C och jag själv intyga. Dagens prognos: Lätt febrig, snorig, huvudvärkig och ont i halsen. Vart är det där berömda starka immunförsvaret jag som gravid kvinna ska välsignas med? Kvar i 1977 och dansar disco skulle jag tro.

Vilja men inte kunna

Jag vill dricka rödvin och äta mögelost samt röka ohälsosamt många ciggaretter i sällskap av flamsiga, tramsiga damer. Så det så.

Allt är inte gullgull i preggoland.

Neråtsidan

(Det här inlägget började jag skriva på för ett par veckor sen. Även om jag nu känner mig lite gladare rent genrellt, så är detta tyvärr fortfarande aktuellt. Och det som är ännu mer deppigt är att jag får det bekräftat av andra nyblivna mammor och småbarnsföräldrar.)

En annan sak som gör mig deppig är bristen på socialt liv. Jag vet inte vad jag trodde ha för magisk kraft att bli gravid, men ibland tror jag att jag trott att det skulle lösa vissa knutar. Men det skär lika mkt nu som innan när jag får höra att fd tjejgänget ska åka på minisemester tillsammans och jag är inte tillfrågad. Sånt slutar aldrig göra ont.

När jag var 23 så fick en av mina bästa vänner barn. Jag gick under den perioden i terapi och berättade för terapeften om min oro att allt skulle bli annorlunda och vår vänskap skulle försvinna. Hon sa att saker och ting skulle förändras, massor, men att jag skulle ha förståelse och vara förlåtande. Hon sa att jag inte skulle sluta höra av mig även fast hon var dålig på det, och aldrig ta det personligt, eftersom hon hade något helt nytt i sitt liv som krävde så mycket av hennes tid och kärlek. Och visst blev saker och ting annorlunda, men jag har fortsatt ringa, bjudit henne på alla fester (trots att hon är ammar och jag visste att hon förmodligen skulle tacka nej), och gjorde allt för att inte ta det personligt när hon inte hörde av sig på länge. Hon fick ett par år senare ett barn till och vid den tiden hade vi en sån fin och nära relation att hon och hennes kille bad mig bli gudmor till honom. Det är fortfarande en av de finaste stunderna i mitt liv, jag minns att jag stod och höll honom när det frågade och jag började gråta. Och sen började de gråta och så stod och vi kramades alla (fyra) och mådde gott. Min gudson är idag jordens härligaste 6 åring och min vän (som sen dess fått en pojke till och nu är 2 månader före mig i sin 4de graviditet!) och jag har fin vänskap som jag värderar högt.

Om du som läser detta och har en vän som är gravid, glöm inte bort henne. Hon behöver dig nu mer än nånsin (även om hon kanske inte säger det och kanske inte ens förstår det själv). Men det gör hon. Och när barnet är fött, fortsätt ringa, hälsa på, smsa, kidnappa ut henne på middag (tips; koordinera detta med pappan/partner innan!), skicka godis, ett stripp-bud, vadsomhelst. Men ge inte upp henne. Hon kan kanske göra 'Riche-Berns-efterfest-rundan' längre eller dricka för mycket vin i köket på en tisdagkväll. Men. Hon är din vän så länge du vill. Hon är bara väldigt upptagen just nu med att reda ut vad det är för människa som flyttat in hos henne och kräver hennes uppmärksamhet 24/7.

Vänskap är härligt, men som alla relationer så kräver de arbete. Från alla parter. Prata med henne! Berätta om dina känslor och tankar. Fråga de du undrar över. Skratta med henne åt hennes flebbiga mage och titta på gamla kort när ni var 18 och färgade håret rosa på varann. Hon är samma kvinna som innan, förutom att det nu hänger en människa från hennes ena bröstvårta.

Uppdatering: Jösses, när jag läser om inlägget idag (söndag den 1/2) så känns det om om jag framställer mig själv som nån slags übermänniska när jag berättar om hur jag var mot min vän när hon fick barn. Hon kanske har en helt annan åsikt. Men vad jag ville säga med inlägget är att jag faktiskt alltid försökt förstå nybilvna mammor, men är rädd att inte kunna förvänta mig samma förståelse av andra. Och så är det ju. Man kan ju inte kräva att andra ska vara som jag vill.

Längtan

NU börjar känna mig lite mer gravid. Nu är allting lite mer verkligt. Jag har sett honom/henne, min lilla parvel. Mitt barn. Konstiga tanke. Men fin tanke. Jag börjar dessutom längta nåt vansinnigt efter att barnet ska komma ut! Innan jag var gravid så trodde jag att jag skulle älska själva graviditeten och inte alls längta efter barnet så där som jag hörde att folk gjorde. Men jag hade fel (som med så mycket annat...). Jag slänger längtansfulla blickar åt småbarnsmammor och gravida på gränsen till sprängnings stora. Jag vill oxå ha mitt barn hos mig eller iaf veta att det kommer snart. 29 juni är såååååååååååååå långt borta just nu...

Låt mig presentera...

...den lilla människan som bor innuti mig. Våran lilla parvel.

Ultraljudet var oväntat känslosamt. Jag som trodde jag var ganska cool och så. Ha! Där fick jag. När vi kom in var jag så kissnödig att jag ville pinka ner britsen. Det gjorde jag som tur var inte. Sen kom den kalla gelen. Det var jag förberedd på. Men det visade sig vara det enda jag var förberedd på. Sköterskan satte en makkapär på magen och vips så synes en massa konstiga saker på skärmen. Konstiga saker. I form av en litet, litet barn. Jag började hysteriskt skratta. Jag menar verkligen HYSTERISKT. J och de två sköterskorna (en som var med för att lära sig) tittade förvirrat på mig. J frågade vad det var som var roligt. Jag kunde knappt prata men rent instiktivt svarade jag 'det där' och pekade på skärmen. Sköterskan kunde inte fortsätta eftersom mitt häftiga skratt gjorde att magen skumpade och omöjligt för henne att få någon bild av bebisen. Efter nån minut hade jag lugnat ner mig och hon kunde fortsätta. Med van, men rar, röst berättade hon vad det var vi såg; 'Här är barnets hjärta', 'Här ser ni bebisens fötter'. Och så vände det och jag började gråta helt okontrollerat. Jag blev mest förvånad själv. Jag hade ingen aning om att jag skulle reagera så starkt. Jag grät och grät och sen låg jag med tårarna rullande ner för kinderna hela ultraljudsundersökningen. Den sparkade, drack fostervatten och rörde armarna. Inget märkvärdigt. Och så nära ett mirakel man kan komma.

ps. Hon/Han är -så gott de kunde se- frisk och glad och beräknas titta ut 29 juni. Jag blev framflyttad några dagar och inte som jag trodde 'bakflyttad'! Hurra!!!

En garderob full av kläder, men ingenting att ta på mig

Och för en gångs skull är det mer eller mindre sant. Jag har gått upp, svällt upp över mage och byst. Det medför mer och mer problem med att använda min vanliga garderob. Imorse hade jag 2 olika outfits i huvudet men den ena åkte av snabbare än den andra:kläderna satt helt enkelt fördjävligt fult. Ursh. Jag kommer få gå omkring i samma kläder tills jag är tillbaka i min vanliga storlek. Om jag nånsin kommer tillbaka dit.....

Dröm

När man blir gravid 'ska man' börja drömma en massa konstigt om bebisar (har jag läst i en bok jag ibland vill slänga ut genom fönstret för att den förstärker de klassiska könsrollerna och säger att alla gravida kvinnor får cravings & blir bitchar och alla pappor blir vettskrämda det kommandet faderskapet). Det har inte hänt mig ännu, men inatt drömde jag att jag gick på Ultraljudet själv i hemlighet. Kvinnan som gjorde det sa att hon inte kunde vara säker men hon misstänkte att det kunde vara en pojke. Sen var jag tvungen att gå på Ultraljud en gång till med J, och låtsas som om det var första gången. Och denna kvinnan sa samma sak. Hon trodde det var en pojke, men hon vad inte säker.

Vi ska inte ta reda på könet på barnet. Jag blir lika glad åt båda. Jag vill bara ett friskt och glatt barn. Allt annat är oväsentligt.

Men klart jag har tänkt. Och J har funderat han med. Jag trodde länge att det var en flicka. Han trodde pojke. Nu vet jag inte längre. Men det ska bli spännade att få veta i sommar när hon eller han tittar ut.

vecka 18

Fredagar är dagen i veckan då jag räknar att jag går in i ny vecka. Idag vandrar jag sådeles in i vecka 18. Men på måndag ska jag på Ultraljud och jag är rätt övertygad om att de kommer sätta mitt förlossingsdatum till långt in i Juli. Inte kring midsommar som jag först fick som svar. Min menscykel är längre än gränsen mellan Canada och USA och magen mini, så jag misstänker att jag har ett bra tag kvar innan man får skåda hjässan på mitt barn komma ut i världen.

(Kan de flytta tillbaka veckorna sådär? Om det verkligen hade jättefel? Man kanske inte får det? Utan istället låter de mig ' gå över tiden' ordentligt?)

Studiebesök

Igår var jag på Gravid-Yoga med min gravida kollega S. Hon är två veckor före mig, men när jag ränner runt och ser flebbig ut går hon runt med sin fina rund bebismage. När vi väntar på att få gå in tittar jag mig diskret omkring. Alla är uppenbart gravida. Det är stora runda klotmagar everywhere. När vi alla kommit på plats kan jag konstatera att jag är den enda som inte direkt ser gravid ut. Jag är den enda som lika gärna skulle kunna ha ätit för mycket kakor & pommes. Jag försöker stänga ute alla trista tankar. Men så frågar yogaledaren vilka som är nya och jag tvingas stäcka upp min hand (och alla tittar givetvis på mig). 'Vilken vecka är du i?' Jag stammar fram 'vecka 17' (efter 30 minuter betänktetid). 'När är du beräknad?' Beräknad? Jag har inte ens varit på Ultraljud ännu! Jag blir helt varm och nervös. Jag känner mig som en fejkare. Som om jag bara var där för att titta på alla stora magar. Som om jag inte hade något där att göra egentligen. Jag har ju inte ens fått ett datum. 'Jag har inte fått nåt, jag har inte varit på ultraljud ännu'. Jag kände hur jag blev mindre och rödare och ville glida ut genom springan under dörren ut i hallen, ner för trappen, ut i snönvirvlet och aldrig mer komma tillbaka. 'Men vilken månad är du beräknad till?' propsar hon. Varför fortsätter hon skämma ut mig? TYST! Låt mig yoga ifred! Jag stammar ut '...juli' och hon går vidare till nästa tjej med stor, fin rund mage. Kvar sitter jag med fleecefilten virad runt mig (jag fryser, det gör man inte heller när man är gravid. Då blir man tjock och stor och svettas). Känner mig löjlig. Malplace. Där bland alla blivande mammor kände jag mig helt utanför. Som på studiebesök. Så här ser riktiga gravida ut. Inte som du. Flebbo.

Uttråkad

Dagarna känns mer eller mindre som vanligt. Men jag börjar mig uttråkad. Jag saknar och längtar efter något spännande. Jag vill göra något roligt, farligt, busigt. Och billigt. Men allt jag kan komma på innebär fara för barnet. Jag vill längtar efter enkla saker som en tjejmiddag med (för mycket) rödvin, mögelost och ciggaretter. Jag längtar komplicerade saker som att vandra i djungeln, klättra i berg och träd, dyka i korallrev. Jag tror att jag har som en liten mini-mamma-kris. Jag tror att jag innerst inne är rädd att jag aldrig mer ska få göra de där sakerna. Jag är tom rädd att jag inte ska vilja göra det.

Beroende

Även om illamåendet är över så finns det en annan sak som försvårat ett 'vanligt' liv. Att jag är så galen beroende av mat. Om jag inte får mat när blodsockret sjunker så blir jag trött, snurrig, illamåede och tappar koncentrationen. Det är inte roligt att bli sur och trött helt plötsligt när man är mitt ute i Hägersten nånstans och kollar på lägenheter. Minst en halvtimme från mat hemma i hemmets varma vrå. (Att vi dessutom kände att vi absolut inte ville bo i området hjälpte inte mitt humör... Vi vill inte bo i en etta och halva när bebisen kommer men vi vill inte flytta nånstans där vi inte tror vi kommer trivas... The search goes on...) Det suger kan jag berätta. Suger.

Saker som irriterar

Det irriterar mig att det står i många böcker, bloggar och tidningar att man som gravid (eller som modemedveten för den delen) ska rota i pojkvännens garderob för att fynda storskjortor och andra stora och sköna plagg. Varför? Jo, därför att alla utgår från 1) att man har pojkvän (jag kan vara singel, eller ha flickvän) 2) att den ev pojkvän man har är en stor stark karl. Min älskade J är inte stor (eller jättestark för den delen). Jag fick knappt på mig hans kläder innan jag blev på smällen och kommer defenitiv inte i dem nu. Får mig att känna mig som ett jättemonster alt att jag har en pygmepojkvän. Inget utav dessa stämmer ju.

Egentligen

Just nu känner jag mig inte gravid. Ibland måste jag tom påminna mig om att jag är det! Inatt drömde jag att jag hade en fest och hade druckit vin. Plötsligt kom jag på att jag är gravid och tänkte då att ja,ja, jag är i alla fall inte speciellt full. Sen blev jag lite sur för jag insåg att jag skulle kunna dricka mer den kvällen.
.
Jag vet att jag är lyckligt lottad som är gravid och allt det där, men jag kan inte ljuga; det känns inte alls så som man tror att det ska göra. Jag trodde hela världen skulle ställa sig på ända men allt ser likadant ut när jag kommer ut genom porten om mornarna. Jag funderar fortfarande på hur jag ska komma igång med skrivandet. Jag glor fortfarande på tjejer på gatan och önskar att jag hade deras väska/kropp/liv. Jag avundas fortfarande människor med roligare jobb än mig. Lillmänniskan i mig måste nog förberedas på att få en mamma som bär en massa hemligheter inom sig.
.
Och sen att det inte egentligen syns. Idag klädde jag mig en blus som jag knöt under bysten, ovanför magen. När jag var på toa nyss insåg jag att jag lika gärna kunde vara lite rund om magen som gravid.
.
Förutom att jag är mer beroende av mat än innan är det inte så stor skillnad egentligen. Än.

Morgon, middag, kväll

Mår lite illa idag oxå, men det kan ha att göra med att jag är hungrig. Har ätit en skål kräm med mjölk, det var det enda jag kände för. Igårkväll hade jag lite magknip. Jobbigt.

Idag ska min graviditet bli offciell på jobbet, jag ska berätta på måndagsmötet. Det känns både skönt och nervöst. Skönt att alla ska få veta, så jag inte måste sitta och vänta in rätt stund att berätta, och nervöst för att det känns larvigt att ställa sig upp och annonsera det som om det vore nobelpristagaren jag ropade fram.

Ikväll kommer en tjej och kollar på vår lägenhet. Vi måste byta upp oss till något större och har vigdat våra vyer till södernärförorter, och det känns väl ok. Hittar vi en jättefin lägenhet så byter vi. Men vi vill verkligen känna WOW eftersom vi byter bort en innerstadslägenhet på 46 kvm, så det kan bli svårt... väldigt svårt...

Söndag

Igår fick jag en släng av illamående igen. Jag kändes på mig att jag inte skulle slippa undan helt riktigt ännu. Jag måste vara jättenoga med att äta ordentligt och ofta, annars blir jag helt sänkt och illamående.

Jag är nu i vecka 16, känner mig fortfarande inte så 'gravid' på magen, men antar att det är olika för alla. När jag tittar på min kropp utan kläder syns fortfarande ingen 'kula', men det börjar likna en mer och mer. Grejen med mamma-kläder är att de framhäver magen, även om man inte har så mycket mage, så man ser mer gravid ut än man är. Det är ifs ganska mysigt, eftersom jag vill ha den där fina kulan/magen.

Jag fick en blödning till i USA, när jag skulle sova över hos min kusin, som själv har en 3 åring och en 4 månaders. Hon var grym. Jag kom ut skärrad från toaletten och berättade att jag blödde lite så sa hon bara med myndig röst: "Don't freak out. This happends to so many girls. It happend to me. It's nothing to worry about. Don't freak out." Och det gjorde jag faktiskt inte. Ångesten la sig och snart tänkte jag inte ens på det.

Om två veckor ska vi på ultraljud. Ska bli kul. Eller spännande. Och skönt. Vill lixom ha en bekräftelse på att det ligger en liten bebis därinne. Allt är fortfarande så abstrakt och märkligt.

Den lyckliga mamman

Jag växte upp med känslan av att min mamma inte var lycklig med sitt val av arbete, men att hon fastnat där för att hon var tvungen att försörja mig och min bror. Det var inget anklagande från hennes sida, men jag tror att hon hade velat mer med sitt egna liv om hon haft chansen. Så när jag kom upp i den åldern att man insåg att man kanske ville bli mamma en dag (även om man inte ville det just då), vilket var nån gång i den sena tonåren, så bestämde jag mig för en sak. Jag kunde inte bli mamma förens jag hade ett jobb jag älskade, ett eget liv som jag trivdes med. Jag ville aldrig känna att jag 'gett upp' något för att bli mamma. Jag ville inte att mitt framtida barn skulle tänka och känna som jag. Jag ville bli en lycklig mamma. En som inte bara lever för sina barn, utan som har ett eget, rikt, liv.

När jag var och hälsade på mina kusiner i USA och berättade för min ena kusins man att jag jobbade som ekonomiassistent men att det inte var det jag ville jobba med i framtiden, att det var tillfälligt, så skrattade han och sa att jaja, men nu när vi ska ha barn som skulle jag få se att jag skulle fastna och jobba med ekonomi resten av livet. Jag sa blank Nej. Jag ska plugga efter mammaledigheten. Jag berättade om min plan, att J var med på det och att vi skulle få det att funka. Hans skratt ekade snart bort och en stund senare mumlade han att han gärna hade velat utbilda sig till lärare om han kunnat. Jag ville springa fram och ruska om honom på hans fina uteplats på baksidan av en stora villan i det vaktbevakade området i Florida och säga att du kan! Men jag undrar om man verkligen kan det. Kan han avstå från att ha 5 sovrum, 2 vardagsrum, bo granne med Tiger Woods och köpa Tiffany's smycken till sin fru i julklapp ('vi skulle inte köpa något till varann men han gav mig bara något litet')?

Jag vet att jag har tur, J tjänar ganska hyfsat och det gör att jag kan utbilda mig senare i livet, trots att vi är småbarnsföräldrar. Han vet att om jag inte gör det kommer jag vara olycklig. Jag vet att jag måste hitta en liv som gör mig lycklig. Ett arbete, en sysslesättning som känns meningsfull och rolig. Annars går jag sönder inuti. Jag se sprickorna redan nu. Jag vet att ett, två, fem barn inte kan göra mig hel. Jag måste göra mig hel själv. Ett barn kommer att förgylla mitt liv, förmodligen mer än jag kan förstå, men jag kan inte förlita mig på att det kommer att göra mig hel. Moderskap är inte en fribiljett till lycka. Det konceptet har jag aldrig köpt.

Blandade tankar

Nu är jag tillbaka. Magen har blivit lite större och, jag inbillar mig, lite mindre flebbig. Illamåendet håller sig på avstånd. Jag börjar få tillbaka lite ork och lust att träffa folk. HURRA! Semesterna var som det var, med stor besvikelse på kryssningen med Royal Caribeian (ÅK INTE) och familjebråk. Lite Norén jul ändå borta i Florida, hahaha! Men all in all var det skönt. Jag älskar verkligen värme, jag hade inget problem med den trots att jag var illamående lite till och från. Jag älskar att kunna gå omkring i bikini och stor tunika, smörja in mig och bli brun. Jag älskar att vara så länge i solen att man på kvällen tycker att det är ok att den går ner över havet, där delfiner och pelikaner jagar småfisk. Ja. Semester är bra. Men det är konstigt att tänka att jag nu kommer en helt ny typ av semester. Att jag kanske inte vill åka själv med J. Jag kanske vill åka ner till Mallorca på familjecharter (och förmodligen krama om hela Bamseklubben för att de finns). Jag undrar så hur jag kommer bli. Kommer jag fortsätta vara ego? Eller kommer jag bli mer den där självuppoffrande väna modern som Carl-Bertil Johnson verkar ha?
Oj nu blev det rörigt. Tankarna slår får kant till kant. Imorgon ska jag skriva om mina tankar om en starkare och lyckligare Jag. Låter pretto, men är nog rätt bra.