torsdag 29 januari 2009

Neråtsidan

(Det här inlägget började jag skriva på för ett par veckor sen. Även om jag nu känner mig lite gladare rent genrellt, så är detta tyvärr fortfarande aktuellt. Och det som är ännu mer deppigt är att jag får det bekräftat av andra nyblivna mammor och småbarnsföräldrar.)

En annan sak som gör mig deppig är bristen på socialt liv. Jag vet inte vad jag trodde ha för magisk kraft att bli gravid, men ibland tror jag att jag trott att det skulle lösa vissa knutar. Men det skär lika mkt nu som innan när jag får höra att fd tjejgänget ska åka på minisemester tillsammans och jag är inte tillfrågad. Sånt slutar aldrig göra ont.

När jag var 23 så fick en av mina bästa vänner barn. Jag gick under den perioden i terapi och berättade för terapeften om min oro att allt skulle bli annorlunda och vår vänskap skulle försvinna. Hon sa att saker och ting skulle förändras, massor, men att jag skulle ha förståelse och vara förlåtande. Hon sa att jag inte skulle sluta höra av mig även fast hon var dålig på det, och aldrig ta det personligt, eftersom hon hade något helt nytt i sitt liv som krävde så mycket av hennes tid och kärlek. Och visst blev saker och ting annorlunda, men jag har fortsatt ringa, bjudit henne på alla fester (trots att hon är ammar och jag visste att hon förmodligen skulle tacka nej), och gjorde allt för att inte ta det personligt när hon inte hörde av sig på länge. Hon fick ett par år senare ett barn till och vid den tiden hade vi en sån fin och nära relation att hon och hennes kille bad mig bli gudmor till honom. Det är fortfarande en av de finaste stunderna i mitt liv, jag minns att jag stod och höll honom när det frågade och jag började gråta. Och sen började de gråta och så stod och vi kramades alla (fyra) och mådde gott. Min gudson är idag jordens härligaste 6 åring och min vän (som sen dess fått en pojke till och nu är 2 månader före mig i sin 4de graviditet!) och jag har fin vänskap som jag värderar högt.

Om du som läser detta och har en vän som är gravid, glöm inte bort henne. Hon behöver dig nu mer än nånsin (även om hon kanske inte säger det och kanske inte ens förstår det själv). Men det gör hon. Och när barnet är fött, fortsätt ringa, hälsa på, smsa, kidnappa ut henne på middag (tips; koordinera detta med pappan/partner innan!), skicka godis, ett stripp-bud, vadsomhelst. Men ge inte upp henne. Hon kan kanske göra 'Riche-Berns-efterfest-rundan' längre eller dricka för mycket vin i köket på en tisdagkväll. Men. Hon är din vän så länge du vill. Hon är bara väldigt upptagen just nu med att reda ut vad det är för människa som flyttat in hos henne och kräver hennes uppmärksamhet 24/7.

Vänskap är härligt, men som alla relationer så kräver de arbete. Från alla parter. Prata med henne! Berätta om dina känslor och tankar. Fråga de du undrar över. Skratta med henne åt hennes flebbiga mage och titta på gamla kort när ni var 18 och färgade håret rosa på varann. Hon är samma kvinna som innan, förutom att det nu hänger en människa från hennes ena bröstvårta.

Uppdatering: Jösses, när jag läser om inlägget idag (söndag den 1/2) så känns det om om jag framställer mig själv som nån slags übermänniska när jag berättar om hur jag var mot min vän när hon fick barn. Hon kanske har en helt annan åsikt. Men vad jag ville säga med inlägget är att jag faktiskt alltid försökt förstå nybilvna mammor, men är rädd att inte kunna förvänta mig samma förståelse av andra. Och så är det ju. Man kan ju inte kräva att andra ska vara som jag vill.

3 kommentarer:

Felan sa...

I en djungel av ulliga och gulliga gravidbloggar är din rak på sak och kul att läsa.
Keep going sis'

http://beforebaby.blogg.se

Josefine sa...

oj. jag blev lite tårögd av det här inlägget. Det är nog en ganska vanlig oro - att man ska bli ensam när man blir med barn/får barn. Med allt som förändras och känns läskigt.

Anonym sa...

Hej

Jag har länge tänkt kommentera. Är själv gravid (ska ha barn i mars) med första barnet. Det är skönt att läsa om någon som skriver lite mer ärligt. Jag kan inte påstå att jag mått dåligt under min graviditet, inte fysiskt i allafall. Psykiskt har det varit värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag har pendlat från känslor av panik, sorg, glädje osv. Tog väldigt lång tid innan jag berättade för någon att jag var gravid. Jag kunde inte känna den där himlastormade lyckan som jag kände att andra förväntade sig. Vad ska man svara när någon säger "va roligt!" och man inte känner så själv. Jag har aldrig varit en sån som längtat efter barn, har hela tiden väntat på att det där suget ska komma. Nu är jag 31 och fick inse att det nog inte kommer så jag fick bestämma mig helt sakligt att nu är det nog dags. Nu börjar det hela förstås bli mer verkligt eftersom hemmet nu är fullt av bäbisprylar.

Jag måste säga att jag har har haft väldigt svårt att hantera omgivningens reaktioner under graviditeten. Vem är det som säger att bara för att man är gravid så har folk rätt att säga vad som helst. Typ: "nu ser du allt ganska svullen ut" Vänta bara tills barnet kommer då kommer du inte få sova på x antal år osv osv. Tänkter inte folk eller vad? Inget har fått mig så irriterad som detta. Det finns tydligen inga gränser för vad man kan säga till gravida.

Det jag vill säga till dig med allt detta är att det är helt ok att pendla i humör och mående. Det ÄR jobbigt att vara gravid. Ta en dag i sänder, det är det jag har gjort.

Kram!