Att göra henne glad

Hade en fantastiskt givande och trevlig fika igår med en kvinna jag umgås alldeles för lite med, men tycker väldigt mycket om. Hon var skådis i min kortfilm som jag spelade in för 2 år sen och sen dess har mycket hänt både in hennes liv och i mitt. Vi pratade mycket om mitt projekt om avundsjuka och det peppade mig och gav mig ny inspiration. Dessutom så pratade vi mycket om att ha ett jobb, men aldrig släppa kärlek och drömmen till ett annat.

Jag har sen många, många år drömt om att bli filmmanusförfattare/regissör. Men nu drömmer jag även om att gå en utbildning för att bli copywriter. Inte för att jag släppt min dröm om film, utan för att hålla den levande har jag insett att måste jag ha ett (9-5) arbete som när min kreativitet. Inte som idag, när jag känner att jag nästan måste gömma den på min arbetsplats. Min närmaste kollega, och typ chef, vet visseligen om det men det är inget jag direkt pratar om med (henne eller) de andra på fikarasten (fast jag vill, tro mig). Jag skäms ju såklart inte men när jag sagt något ser att deras hjärnor jobbar med ekvationen: ekonomiassistent + filmskapare = ???? För dem är jag en ekonomitjej och inget mer. De kommer in till mig med matematiska frågor och säger; "du som är ekonomitjej...". Och jag kan inte ens räkna ut en vanlig procentsats. Gud vad jag skrattar inombords ibland. Men filmtjejen inom mig gråter lite. Hon tycker inte om att bli kallad 'ekonomitjej'. Och det är mitt fel att hon gråter. Det är jag som inte vetat hur jag ska göra för att jobba med film, varit feg och rädd för att vara pank, tagit jobb som betalat räkningar istället för att praktisera/slavjobba mig fram i branchen och bo hemma. Och det hatar filmtjejen inom mig för.

Så nu sitter jag här, snart 32, på smällen och inser att det inte funkar längre. Att jag nog måste utbilda mig till något roligt och kreativit och göra filmtjejen glad igen. För om hon inte är glad, är inte jag glad.