Jag vaknade tidigt, tidigt imorse av att jag var helt täppt, som jag gjort varje natt/morgon den senaste veckan. Men det jobbiga imorse var att jag inte kunde somna om. För i huvudet mitt snurrade ångesttankar, som legat på is i några veckor nu, men som nu var tillbaka med full kraft.
Håll i er nu, för jag har fått höra att detta är riktigt sjuka och osunda tankar som man inte borde ha.
Om jag utgår från att allt går bra och bebisen kommer till sommaren (vilket jag alltid gör när dessa ångest-tankar kommer, konstigt nog), så kommer jag vara mammaledig i ca 9 månader-ett år. Efter detta är tanken att jag ska komma in på Berghs reklamskola och utbilda mig till copywriter. Utbildningen är 2 år och slutar alltså 2012 (då jag är fyller 35 år). Efter utbildningen söker jag jobb och får förhoppningsvis ett ganska snart (räknar med att denna satans lågkonja är slut då). Men när ska tid och plats finnas för ett syskon?
Ska jag skjuta fram pluggande och vi försöker bli gravida igen ganska snart efter? Så att jag tar 2 mammaledigheter på varann och sen börjar plugga efter det, typ 2012? Så har jag iaf fått lyckan att få två barn och om det inte går att får fler (om vi vill det längre fram) så är jag 37 år när jag pluggat klart och tvåbarnsmamma. Denna 'plan' har flera svårigheter. Först och främst så kanske vi inte kan bli gravida igen bara för att vi vill det. Sen ska tajmingen stämma, barnet måste vara stort nog att lämna när jag hösten kommer. Jag måste vilja sluta min mammaledighet! (Att jag utgår från att jag kommer in är en annan knasdel av dessa sjuka ångest-tankar.) Och därimellan, om det blir glapp mellan mammaledigheterna, vad ska jag göra då? De jobb jag haft fram tills idag ger mig dåligt självförtroende och panikkänslor. Funkar inte. Och ekonomisk? Hur ska det gå? Kan vi leva på J's lön more och less under dessa år? Och två småbarn samtidigt! Klarar jag det? Vill jag det? Är det rättvist mot barnen? Vem försöker jag göra lycklig, dem eller mig med denna lösning???? (J åsikter om allt funderar jag inte på under dessa attaker, eftersom hans arbetsliv inte påverkas så tycker han att alla lösningar är bra.)
Alternativ två, att barnet får komma, mammaledigheten gå på och efter den så pluggar jag. Jag kommer ut 2012, snart 35, letar jobb som jag måste ha minst ett 6 månader - 1 år innan jag kan bli gravid igen och vårt barn kan få ett syskon. Jag är då 36 år och barnet 4 år. Möjligheten att få barn har minskat drastiskt, risken för komplikationer ökat markant. Och jag har alltid drömt om att mina barn ska vara nära varann i ålder (fråga mig inte varför, det bara är så). Drömmen om en stor familj känns långt borta (J och jag drömmer om 4 stycken). Är det så jag vill ha det? Vill jag att mitt barn ska vara 5 år när det får ett syskon? Vågar jag vänta så länge?
Jag förstår att ni efter att ha läst detta tycker att jag är en mycket störd person. Och ni har flera bra argument som ska få mig att sova gott. Här är ett axplock av dem:
"Det är ingen ide att oroa sig för det nu, allt kommer kännas annorlunda när ni fått första barnet."
"Du ska vara glad om du får nåt barn alls, sjuka egoistiska kvinna!"
"Riskerna med att få barn efter 35 är överdrivna! Du kommer kunna föda många friska barn efter 35!"
"Det skulle du tänkt på tidigare och pluggat innan 30 som alla andra kloka människor."
"Skit i att plugga och fokusera på familjen. Arbete är bara 9-5, fritiden med dina barn kommer att förgylla ditt liv såpass att du kan sköta ett mindre roligt jobb på dagaran."
"Ensambarn och blir oxå lyckliga människor, sluta oroa dig för att skaffa fler barn."
Det är ingen ide att oroa sig för det nu. Så säger nästan alla (vilket är väldigt få) som jag vågat yttra denna fula, smutsiga hemlighet för. Min älskade J säger så. Till och med jag säger så. Hela tiden i natt låg jag och upprepade det: "Det är ingen ide att oroa sig för det nu. Det är ingen ide att oroa sig för det nu. Det är ingen ide att oroa sig för det nu."
Det hjälper AB-SO-LUT ingenting. Jag kan inte hjälpa det som oroar mig. Du kan inte sluta oroa sig för att någon nära ska dö, att bilen ska gå sönder, att kärleken ska ta slut eller att pengarna inte ska räcka denna månad. Eller vad det nu är som oroar dig. Alla oroar sig och jag har oxå rätt att göra det. Jag står framför ett tid som är omvälvande och oviss. Jag har rätt att vara nervös och orolig.
Så vad du än säger: säg inte att det är någon ide att oroa sig för det nu. För det gör jag ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Ja du det är ett gissel det där med familjeplaneringen. Så här tycker jag att du ska göra (om jag får peka med hela handen) skaffa två tätisar, det verkar vara viktigt för dig med fler än ett barn, så dräm i med två efter varandra. Jag har själv två st med ca 19 mån mellan. Det är finfint och skitjobbigt. Första året med en 1 1/2 åring och en bebis är stökigt, jobbigt och fantastiskt på samma gång. Nu är den lilla 1 1/2 och den stora drygt tre. Lugnet börjar sänka sig och de har otroligt kul ihop. 37 är ingen ålder för att vara färdigpluggad, det är kanon att plugga när man har småbarn, man har mycket mer och flexibel tid. (jag har pluggat med småbarn, märks det?) Om ni tycker det är ok att inte leva lyxlirarliv under småbarnsåren så går det nog utmärkt att leva på en persons lön + fp/studiemedel. Så lite tycker jag. Lycka till!
Eftersom jag själv har fullblodsångest över min utbildning över framtida jobb och all möjlig annan skit så kan jag inte ge några som helst råd. Men shit vad jag förstår dig. Det känns som att allting är bråttom bråttom bråttom - jag upplever det som att jag själv kämpar med tiden och att jag har typ tio år på mig nu att fixa allting. Det finns ingen logik alls i det tänkandet men nog maler det på ändå. Hoppas att du/ni kommer fram till något som känns bra i alla fall. Och snart. Man blir så trött av att slösa energi på ångest.
Det är inte knäppt alls att fundera över detta - jag tycker nästan tvärtom, att det är bra att fundera över vad man vill eller inte. Saker och ting löser sig inte alltid spontant.
Det spelar antagligen ingen större roll om du är 37, 38 eller 40 när du är färdigpluggad - däremot så är det ju en viss chansning att vänta med barn tills man närmar sig 40. Det kan gå hur lätt som helst, men även vara tvärkört. Problemet är ju att man inte vet vilken kategori som man tillhör. Personligen skull jag nog försöka kombinera föräldraledighet och studier (kanske inte hela tiden, men delar) - det brukar gå fint om man är motiverad, hyfsat disciplinerad och har en partner som är med på noterna.
Sluta se på det som Oro, kalla det för Framtidsplanering eller Brainstorming eller något annat ord som är mindre negativt laddat! Det är inte ett dugg konstigt att fundera över framtiden när man ska få barn, vad som är viktigt och inte för en blir på något sätt mycket tydligare (tyckte jag i alla fall) och man inser att man inte längre kan dröna omkring halvmissnöjd och låta tiden gå.
Alla faktorer du nämner är ju sanna - statistiken säger tydligt att fertiliteten minskar med åren (efter 36 stupar kurvan brant), riskerna ökar, det ÄR tufft att leva på en lön osv. osv. Så det är klart att man måste få resonera fram och tillbaka kring detta länge och väl för att kunna fatta det beslut som är rätt för en.
Spontant måste jag säga att det låter som att du är VÄLDIGT omotiverad att fortsätta jobba på det sätt du gör nu, och (därav) VÄLDIGT motiverad att studera. Sånt spelar roll för om man orkar genomföra det hela - det låter inte som något diffust "kanske skulle testa något annat" som ger rätt mycket sämre odds.
Många tycker det är toppen att plugga med barn, och som Lisa säger, att man har mer flexibel tid, och kanske därför får träffa sina små mer än om man gick tillbaka till sitt heltidsjobb. Men du bör nog snacka med folk som gått/går på utbildningen om hur pluggandet ser ut så du får möjlighet att ta ställning till om du fixar det. Det är ju liksom en sak att kanske plugga språk, med 2-3 föreläsningar i veckan och mycket att läsa som man kan göra på valfri tid - en annan sak om det är fullt schemalagda dagar och projektarbeten som ska göras i grupp, och kanske med folk som är 23 och mest vill festa och vägrar ha gruppträff före 10 på dagarna. Kan din kille vara hemma med barnen om de är sjuka och inte kan gå på dagis? Allt sånt måste man ha en plan för, tror jag.
/Johanna, som träffade mannen vid 37, blev gravid efter ett par månader, fick första barnet vid 38, slutade på sitt frustrerande jobb strax innan dess, nu överväger ett barn till, och med all säkerhet tänker läsa en 4-årig utbildning under vilken vi ska leva på mannens lön (CSN-åren slut)... :-)
P.S. Glömde en grej (trots att jag skrev så ohemult långt!). Det där med att jobba minst 6 mån. på ett jobb som du känner att du inte mår bra av mellan barnen behöver inte vara så hemskt om du vet att du ska göra något annat sen, för det blir ju liksom inte "6 månader av oändligt antal tråkiga månader resten av mitt liv" utan "6 månader jag måste göra för att min fantastiska plan för resten av livet ska funka". Tänk sommarjobb ungefär - på gymnasietiden brydde man sig ju bara om vad man skulle kunna göra för pengarna sen, och väldigt lite om huruvida jobbet gav något i övrigt... ;-)
/Johanna
tusen tack för era kloka och väl tänkavärda ord. jag hoppas att ni förstår hur otroligt mycket jag uppskattare era tips, råd och kommentarer. ni är guld värda, alla fyra!!!! Kram!!!
Ska J alltså inte vara föräldraledig? Eller vad menar du med att hans arbetsliv inte påverkas? Låt mig säga att ERT LIV, arbetsliv och övrigt, kommer att påverkas så in i bänken.
Gör som ni känner för, men gör det inte för att vara smarta. Så att säga.
cruella: klart han ska vara det. jag kanske skulle lagt till ett 'påverkas på samma sätt' sätt för att undvika missförstånd. han ska vara pappaledig minst 6 månader är tanken. men eftersom han har ett bra jobb som han tycker om och inte vill omutbilda sig vid 33 år ålder samt en arbetsplats som inte har något problem med att han är pappaledig så påverkar våra barn-relaterade beslut mest mig. och vi är VÄL medvetna om att båda våra liv kommer att påverkas så in i bängen.
och saken var väl när jag skrev detta att jag inte visst vad jag kände.
vad jag letade efter, tack
Skicka en kommentar