Vilja men inte kunna

Jag vill dricka rödvin och äta mögelost samt röka ohälsosamt många ciggaretter i sällskap av flamsiga, tramsiga damer. Så det så.

Allt är inte gullgull i preggoland.

Neråtsidan

(Det här inlägget började jag skriva på för ett par veckor sen. Även om jag nu känner mig lite gladare rent genrellt, så är detta tyvärr fortfarande aktuellt. Och det som är ännu mer deppigt är att jag får det bekräftat av andra nyblivna mammor och småbarnsföräldrar.)

En annan sak som gör mig deppig är bristen på socialt liv. Jag vet inte vad jag trodde ha för magisk kraft att bli gravid, men ibland tror jag att jag trott att det skulle lösa vissa knutar. Men det skär lika mkt nu som innan när jag får höra att fd tjejgänget ska åka på minisemester tillsammans och jag är inte tillfrågad. Sånt slutar aldrig göra ont.

När jag var 23 så fick en av mina bästa vänner barn. Jag gick under den perioden i terapi och berättade för terapeften om min oro att allt skulle bli annorlunda och vår vänskap skulle försvinna. Hon sa att saker och ting skulle förändras, massor, men att jag skulle ha förståelse och vara förlåtande. Hon sa att jag inte skulle sluta höra av mig även fast hon var dålig på det, och aldrig ta det personligt, eftersom hon hade något helt nytt i sitt liv som krävde så mycket av hennes tid och kärlek. Och visst blev saker och ting annorlunda, men jag har fortsatt ringa, bjudit henne på alla fester (trots att hon är ammar och jag visste att hon förmodligen skulle tacka nej), och gjorde allt för att inte ta det personligt när hon inte hörde av sig på länge. Hon fick ett par år senare ett barn till och vid den tiden hade vi en sån fin och nära relation att hon och hennes kille bad mig bli gudmor till honom. Det är fortfarande en av de finaste stunderna i mitt liv, jag minns att jag stod och höll honom när det frågade och jag började gråta. Och sen började de gråta och så stod och vi kramades alla (fyra) och mådde gott. Min gudson är idag jordens härligaste 6 åring och min vän (som sen dess fått en pojke till och nu är 2 månader före mig i sin 4de graviditet!) och jag har fin vänskap som jag värderar högt.

Om du som läser detta och har en vän som är gravid, glöm inte bort henne. Hon behöver dig nu mer än nånsin (även om hon kanske inte säger det och kanske inte ens förstår det själv). Men det gör hon. Och när barnet är fött, fortsätt ringa, hälsa på, smsa, kidnappa ut henne på middag (tips; koordinera detta med pappan/partner innan!), skicka godis, ett stripp-bud, vadsomhelst. Men ge inte upp henne. Hon kan kanske göra 'Riche-Berns-efterfest-rundan' längre eller dricka för mycket vin i köket på en tisdagkväll. Men. Hon är din vän så länge du vill. Hon är bara väldigt upptagen just nu med att reda ut vad det är för människa som flyttat in hos henne och kräver hennes uppmärksamhet 24/7.

Vänskap är härligt, men som alla relationer så kräver de arbete. Från alla parter. Prata med henne! Berätta om dina känslor och tankar. Fråga de du undrar över. Skratta med henne åt hennes flebbiga mage och titta på gamla kort när ni var 18 och färgade håret rosa på varann. Hon är samma kvinna som innan, förutom att det nu hänger en människa från hennes ena bröstvårta.

Uppdatering: Jösses, när jag läser om inlägget idag (söndag den 1/2) så känns det om om jag framställer mig själv som nån slags übermänniska när jag berättar om hur jag var mot min vän när hon fick barn. Hon kanske har en helt annan åsikt. Men vad jag ville säga med inlägget är att jag faktiskt alltid försökt förstå nybilvna mammor, men är rädd att inte kunna förvänta mig samma förståelse av andra. Och så är det ju. Man kan ju inte kräva att andra ska vara som jag vill.

Längtan

NU börjar känna mig lite mer gravid. Nu är allting lite mer verkligt. Jag har sett honom/henne, min lilla parvel. Mitt barn. Konstiga tanke. Men fin tanke. Jag börjar dessutom längta nåt vansinnigt efter att barnet ska komma ut! Innan jag var gravid så trodde jag att jag skulle älska själva graviditeten och inte alls längta efter barnet så där som jag hörde att folk gjorde. Men jag hade fel (som med så mycket annat...). Jag slänger längtansfulla blickar åt småbarnsmammor och gravida på gränsen till sprängnings stora. Jag vill oxå ha mitt barn hos mig eller iaf veta att det kommer snart. 29 juni är såååååååååååååå långt borta just nu...

Låt mig presentera...

...den lilla människan som bor innuti mig. Våran lilla parvel.

Ultraljudet var oväntat känslosamt. Jag som trodde jag var ganska cool och så. Ha! Där fick jag. När vi kom in var jag så kissnödig att jag ville pinka ner britsen. Det gjorde jag som tur var inte. Sen kom den kalla gelen. Det var jag förberedd på. Men det visade sig vara det enda jag var förberedd på. Sköterskan satte en makkapär på magen och vips så synes en massa konstiga saker på skärmen. Konstiga saker. I form av en litet, litet barn. Jag började hysteriskt skratta. Jag menar verkligen HYSTERISKT. J och de två sköterskorna (en som var med för att lära sig) tittade förvirrat på mig. J frågade vad det var som var roligt. Jag kunde knappt prata men rent instiktivt svarade jag 'det där' och pekade på skärmen. Sköterskan kunde inte fortsätta eftersom mitt häftiga skratt gjorde att magen skumpade och omöjligt för henne att få någon bild av bebisen. Efter nån minut hade jag lugnat ner mig och hon kunde fortsätta. Med van, men rar, röst berättade hon vad det var vi såg; 'Här är barnets hjärta', 'Här ser ni bebisens fötter'. Och så vände det och jag började gråta helt okontrollerat. Jag blev mest förvånad själv. Jag hade ingen aning om att jag skulle reagera så starkt. Jag grät och grät och sen låg jag med tårarna rullande ner för kinderna hela ultraljudsundersökningen. Den sparkade, drack fostervatten och rörde armarna. Inget märkvärdigt. Och så nära ett mirakel man kan komma.

ps. Hon/Han är -så gott de kunde se- frisk och glad och beräknas titta ut 29 juni. Jag blev framflyttad några dagar och inte som jag trodde 'bakflyttad'! Hurra!!!

En garderob full av kläder, men ingenting att ta på mig

Och för en gångs skull är det mer eller mindre sant. Jag har gått upp, svällt upp över mage och byst. Det medför mer och mer problem med att använda min vanliga garderob. Imorse hade jag 2 olika outfits i huvudet men den ena åkte av snabbare än den andra:kläderna satt helt enkelt fördjävligt fult. Ursh. Jag kommer få gå omkring i samma kläder tills jag är tillbaka i min vanliga storlek. Om jag nånsin kommer tillbaka dit.....

Dröm

När man blir gravid 'ska man' börja drömma en massa konstigt om bebisar (har jag läst i en bok jag ibland vill slänga ut genom fönstret för att den förstärker de klassiska könsrollerna och säger att alla gravida kvinnor får cravings & blir bitchar och alla pappor blir vettskrämda det kommandet faderskapet). Det har inte hänt mig ännu, men inatt drömde jag att jag gick på Ultraljudet själv i hemlighet. Kvinnan som gjorde det sa att hon inte kunde vara säker men hon misstänkte att det kunde vara en pojke. Sen var jag tvungen att gå på Ultraljud en gång till med J, och låtsas som om det var första gången. Och denna kvinnan sa samma sak. Hon trodde det var en pojke, men hon vad inte säker.

Vi ska inte ta reda på könet på barnet. Jag blir lika glad åt båda. Jag vill bara ett friskt och glatt barn. Allt annat är oväsentligt.

Men klart jag har tänkt. Och J har funderat han med. Jag trodde länge att det var en flicka. Han trodde pojke. Nu vet jag inte längre. Men det ska bli spännade att få veta i sommar när hon eller han tittar ut.

vecka 18

Fredagar är dagen i veckan då jag räknar att jag går in i ny vecka. Idag vandrar jag sådeles in i vecka 18. Men på måndag ska jag på Ultraljud och jag är rätt övertygad om att de kommer sätta mitt förlossingsdatum till långt in i Juli. Inte kring midsommar som jag först fick som svar. Min menscykel är längre än gränsen mellan Canada och USA och magen mini, så jag misstänker att jag har ett bra tag kvar innan man får skåda hjässan på mitt barn komma ut i världen.

(Kan de flytta tillbaka veckorna sådär? Om det verkligen hade jättefel? Man kanske inte får det? Utan istället låter de mig ' gå över tiden' ordentligt?)

Studiebesök

Igår var jag på Gravid-Yoga med min gravida kollega S. Hon är två veckor före mig, men när jag ränner runt och ser flebbig ut går hon runt med sin fina rund bebismage. När vi väntar på att få gå in tittar jag mig diskret omkring. Alla är uppenbart gravida. Det är stora runda klotmagar everywhere. När vi alla kommit på plats kan jag konstatera att jag är den enda som inte direkt ser gravid ut. Jag är den enda som lika gärna skulle kunna ha ätit för mycket kakor & pommes. Jag försöker stänga ute alla trista tankar. Men så frågar yogaledaren vilka som är nya och jag tvingas stäcka upp min hand (och alla tittar givetvis på mig). 'Vilken vecka är du i?' Jag stammar fram 'vecka 17' (efter 30 minuter betänktetid). 'När är du beräknad?' Beräknad? Jag har inte ens varit på Ultraljud ännu! Jag blir helt varm och nervös. Jag känner mig som en fejkare. Som om jag bara var där för att titta på alla stora magar. Som om jag inte hade något där att göra egentligen. Jag har ju inte ens fått ett datum. 'Jag har inte fått nåt, jag har inte varit på ultraljud ännu'. Jag kände hur jag blev mindre och rödare och ville glida ut genom springan under dörren ut i hallen, ner för trappen, ut i snönvirvlet och aldrig mer komma tillbaka. 'Men vilken månad är du beräknad till?' propsar hon. Varför fortsätter hon skämma ut mig? TYST! Låt mig yoga ifred! Jag stammar ut '...juli' och hon går vidare till nästa tjej med stor, fin rund mage. Kvar sitter jag med fleecefilten virad runt mig (jag fryser, det gör man inte heller när man är gravid. Då blir man tjock och stor och svettas). Känner mig löjlig. Malplace. Där bland alla blivande mammor kände jag mig helt utanför. Som på studiebesök. Så här ser riktiga gravida ut. Inte som du. Flebbo.

Uttråkad

Dagarna känns mer eller mindre som vanligt. Men jag börjar mig uttråkad. Jag saknar och längtar efter något spännande. Jag vill göra något roligt, farligt, busigt. Och billigt. Men allt jag kan komma på innebär fara för barnet. Jag vill längtar efter enkla saker som en tjejmiddag med (för mycket) rödvin, mögelost och ciggaretter. Jag längtar komplicerade saker som att vandra i djungeln, klättra i berg och träd, dyka i korallrev. Jag tror att jag har som en liten mini-mamma-kris. Jag tror att jag innerst inne är rädd att jag aldrig mer ska få göra de där sakerna. Jag är tom rädd att jag inte ska vilja göra det.

Beroende

Även om illamåendet är över så finns det en annan sak som försvårat ett 'vanligt' liv. Att jag är så galen beroende av mat. Om jag inte får mat när blodsockret sjunker så blir jag trött, snurrig, illamåede och tappar koncentrationen. Det är inte roligt att bli sur och trött helt plötsligt när man är mitt ute i Hägersten nånstans och kollar på lägenheter. Minst en halvtimme från mat hemma i hemmets varma vrå. (Att vi dessutom kände att vi absolut inte ville bo i området hjälpte inte mitt humör... Vi vill inte bo i en etta och halva när bebisen kommer men vi vill inte flytta nånstans där vi inte tror vi kommer trivas... The search goes on...) Det suger kan jag berätta. Suger.

Saker som irriterar

Det irriterar mig att det står i många böcker, bloggar och tidningar att man som gravid (eller som modemedveten för den delen) ska rota i pojkvännens garderob för att fynda storskjortor och andra stora och sköna plagg. Varför? Jo, därför att alla utgår från 1) att man har pojkvän (jag kan vara singel, eller ha flickvän) 2) att den ev pojkvän man har är en stor stark karl. Min älskade J är inte stor (eller jättestark för den delen). Jag fick knappt på mig hans kläder innan jag blev på smällen och kommer defenitiv inte i dem nu. Får mig att känna mig som ett jättemonster alt att jag har en pygmepojkvän. Inget utav dessa stämmer ju.

Egentligen

Just nu känner jag mig inte gravid. Ibland måste jag tom påminna mig om att jag är det! Inatt drömde jag att jag hade en fest och hade druckit vin. Plötsligt kom jag på att jag är gravid och tänkte då att ja,ja, jag är i alla fall inte speciellt full. Sen blev jag lite sur för jag insåg att jag skulle kunna dricka mer den kvällen.
.
Jag vet att jag är lyckligt lottad som är gravid och allt det där, men jag kan inte ljuga; det känns inte alls så som man tror att det ska göra. Jag trodde hela världen skulle ställa sig på ända men allt ser likadant ut när jag kommer ut genom porten om mornarna. Jag funderar fortfarande på hur jag ska komma igång med skrivandet. Jag glor fortfarande på tjejer på gatan och önskar att jag hade deras väska/kropp/liv. Jag avundas fortfarande människor med roligare jobb än mig. Lillmänniskan i mig måste nog förberedas på att få en mamma som bär en massa hemligheter inom sig.
.
Och sen att det inte egentligen syns. Idag klädde jag mig en blus som jag knöt under bysten, ovanför magen. När jag var på toa nyss insåg jag att jag lika gärna kunde vara lite rund om magen som gravid.
.
Förutom att jag är mer beroende av mat än innan är det inte så stor skillnad egentligen. Än.

Morgon, middag, kväll

Mår lite illa idag oxå, men det kan ha att göra med att jag är hungrig. Har ätit en skål kräm med mjölk, det var det enda jag kände för. Igårkväll hade jag lite magknip. Jobbigt.

Idag ska min graviditet bli offciell på jobbet, jag ska berätta på måndagsmötet. Det känns både skönt och nervöst. Skönt att alla ska få veta, så jag inte måste sitta och vänta in rätt stund att berätta, och nervöst för att det känns larvigt att ställa sig upp och annonsera det som om det vore nobelpristagaren jag ropade fram.

Ikväll kommer en tjej och kollar på vår lägenhet. Vi måste byta upp oss till något större och har vigdat våra vyer till södernärförorter, och det känns väl ok. Hittar vi en jättefin lägenhet så byter vi. Men vi vill verkligen känna WOW eftersom vi byter bort en innerstadslägenhet på 46 kvm, så det kan bli svårt... väldigt svårt...

Söndag

Igår fick jag en släng av illamående igen. Jag kändes på mig att jag inte skulle slippa undan helt riktigt ännu. Jag måste vara jättenoga med att äta ordentligt och ofta, annars blir jag helt sänkt och illamående.

Jag är nu i vecka 16, känner mig fortfarande inte så 'gravid' på magen, men antar att det är olika för alla. När jag tittar på min kropp utan kläder syns fortfarande ingen 'kula', men det börjar likna en mer och mer. Grejen med mamma-kläder är att de framhäver magen, även om man inte har så mycket mage, så man ser mer gravid ut än man är. Det är ifs ganska mysigt, eftersom jag vill ha den där fina kulan/magen.

Jag fick en blödning till i USA, när jag skulle sova över hos min kusin, som själv har en 3 åring och en 4 månaders. Hon var grym. Jag kom ut skärrad från toaletten och berättade att jag blödde lite så sa hon bara med myndig röst: "Don't freak out. This happends to so many girls. It happend to me. It's nothing to worry about. Don't freak out." Och det gjorde jag faktiskt inte. Ångesten la sig och snart tänkte jag inte ens på det.

Om två veckor ska vi på ultraljud. Ska bli kul. Eller spännande. Och skönt. Vill lixom ha en bekräftelse på att det ligger en liten bebis därinne. Allt är fortfarande så abstrakt och märkligt.

Den lyckliga mamman

Jag växte upp med känslan av att min mamma inte var lycklig med sitt val av arbete, men att hon fastnat där för att hon var tvungen att försörja mig och min bror. Det var inget anklagande från hennes sida, men jag tror att hon hade velat mer med sitt egna liv om hon haft chansen. Så när jag kom upp i den åldern att man insåg att man kanske ville bli mamma en dag (även om man inte ville det just då), vilket var nån gång i den sena tonåren, så bestämde jag mig för en sak. Jag kunde inte bli mamma förens jag hade ett jobb jag älskade, ett eget liv som jag trivdes med. Jag ville aldrig känna att jag 'gett upp' något för att bli mamma. Jag ville inte att mitt framtida barn skulle tänka och känna som jag. Jag ville bli en lycklig mamma. En som inte bara lever för sina barn, utan som har ett eget, rikt, liv.

När jag var och hälsade på mina kusiner i USA och berättade för min ena kusins man att jag jobbade som ekonomiassistent men att det inte var det jag ville jobba med i framtiden, att det var tillfälligt, så skrattade han och sa att jaja, men nu när vi ska ha barn som skulle jag få se att jag skulle fastna och jobba med ekonomi resten av livet. Jag sa blank Nej. Jag ska plugga efter mammaledigheten. Jag berättade om min plan, att J var med på det och att vi skulle få det att funka. Hans skratt ekade snart bort och en stund senare mumlade han att han gärna hade velat utbilda sig till lärare om han kunnat. Jag ville springa fram och ruska om honom på hans fina uteplats på baksidan av en stora villan i det vaktbevakade området i Florida och säga att du kan! Men jag undrar om man verkligen kan det. Kan han avstå från att ha 5 sovrum, 2 vardagsrum, bo granne med Tiger Woods och köpa Tiffany's smycken till sin fru i julklapp ('vi skulle inte köpa något till varann men han gav mig bara något litet')?

Jag vet att jag har tur, J tjänar ganska hyfsat och det gör att jag kan utbilda mig senare i livet, trots att vi är småbarnsföräldrar. Han vet att om jag inte gör det kommer jag vara olycklig. Jag vet att jag måste hitta en liv som gör mig lycklig. Ett arbete, en sysslesättning som känns meningsfull och rolig. Annars går jag sönder inuti. Jag se sprickorna redan nu. Jag vet att ett, två, fem barn inte kan göra mig hel. Jag måste göra mig hel själv. Ett barn kommer att förgylla mitt liv, förmodligen mer än jag kan förstå, men jag kan inte förlita mig på att det kommer att göra mig hel. Moderskap är inte en fribiljett till lycka. Det konceptet har jag aldrig köpt.

Blandade tankar

Nu är jag tillbaka. Magen har blivit lite större och, jag inbillar mig, lite mindre flebbig. Illamåendet håller sig på avstånd. Jag börjar få tillbaka lite ork och lust att träffa folk. HURRA! Semesterna var som det var, med stor besvikelse på kryssningen med Royal Caribeian (ÅK INTE) och familjebråk. Lite Norén jul ändå borta i Florida, hahaha! Men all in all var det skönt. Jag älskar verkligen värme, jag hade inget problem med den trots att jag var illamående lite till och från. Jag älskar att kunna gå omkring i bikini och stor tunika, smörja in mig och bli brun. Jag älskar att vara så länge i solen att man på kvällen tycker att det är ok att den går ner över havet, där delfiner och pelikaner jagar småfisk. Ja. Semester är bra. Men det är konstigt att tänka att jag nu kommer en helt ny typ av semester. Att jag kanske inte vill åka själv med J. Jag kanske vill åka ner till Mallorca på familjecharter (och förmodligen krama om hela Bamseklubben för att de finns). Jag undrar så hur jag kommer bli. Kommer jag fortsätta vara ego? Eller kommer jag bli mer den där självuppoffrande väna modern som Carl-Bertil Johnson verkar ha?
Oj nu blev det rörigt. Tankarna slår får kant till kant. Imorgon ska jag skriva om mina tankar om en starkare och lyckligare Jag. Låter pretto, men är nog rätt bra.