Illa

Hela fredagen förflöt utan att jag tog något åksjukepillar och jag var så lycklig! Men det har har jag fått betala tillbaka, mer än dubbelt upp. Vaknade förts vid 7 och kände av illamåendet igen, så jag gick upp och tog en tablett. Vid 10 vaknade jag sen med sprängande huvudvärk och illamående (va faaaan). Lyckades tillslut gå upp vid halv 12, J hade fixat frulle framför tvn. Jag trodde att det skulle vara som vanligt och tvingade mig därför att äta en macka, lite te och lite yougurt. Det dröjde inte mer än 5-10 min innan jag låg med huvudet i toaletten och fick se den lilla frukosten i repris. Jag fick gå och lägga mig igen och har nu legat sen dess, nu är klockan 15...
Har lyckats få i mig en huvudvärkstabeltt, en hårdmacka och lite glass (!). Men mår inte så där jättegreat. J är och handlar, lite illamånde bekämpning, och mat... Och ikväll skulle vi skulle gå på glöggmys och sen skulle jag på en rolig fest utklädd till Ricki Lakes karaktär i 'Cry Baby'..... Skit och helvete. It better be a healty and happy little kid in there!

Immunitet?

Kan man blir immun mot sina åksjukepiller? Jag tycker de förlorat lite av sin effekt... Jag är fortfarande trött, men illamåendet har de senaste 2-3 dagarna varit nästintill lika illa som innan...

Jag vill måla hela världen-jag är på smällen

Nu har jag berättat för närmaste familjen och de regerade med måttlig entusiam. Men jag antar att det är så folk reagerar. Det är ju inte lika stort för dem som det är för mig och den blivande fadern. Men man skulle tro att de som ska bli mormor och morfar mm skulle bli gladare. Men det kanske är så att deras glädje kommer att visa sig när det börjar synas och /eller när bebisen kommer.

En annan lustig sak är att jag de senaste dagarna haft en sån obegripligt stark lust att måla. Jag är ju inte direkt känd för att måla, utan den som gillar att skriva. Men nu är det som en fix ide, jag kan sitta och titta på tv och bara känna hur jag vill ha en pensel i handen, hur jag vill se färgerna flöda på pappret! Jag fattar noll. Den bilvande fadern sa att det kanske är bebisen som vill måla. Det kanske är en bilvande konstnär där inne. Hoppas det :)

Illamåendet var illa igår, men idag verkar det bättre. Födelsedagen började fint. Sambon hade fixat fin frukost, med ballonger, tända ljus och ett par presenter. Dagen var ok, jobbade på, blev bjuden på lunch av en supergullig kollega och blev firad med skönsång och lussebullar på eftermiddagen. Några vänner ringde (en långväga, tack gulle A), men mest kom det gratulationer på facebook. Lite trist måste jag erkänna. Förr om åren så ringde man eller åtminstone skickade ett sms. Jag tror det var 3-4 st som ringde. Några få smsade, men som sagt, de flesta drog iväg ett mail på fejjan. Men man ska inte klaga. Antar jag. Men det gör jag iaf eftersom det är jag som bestämmer här :)

På kvällen hade jag bett mamma med man och barn, pappa med fru och min andra lillebror att komma och äta med oss på ett ställe nedanför vår lägenhet. När alla hade kommit skålade vi alla och när de sippat klart på sina drycker sa jag att jag tyvärr inte skulle dricka den öl jag beställt in (mammas man är snabbtänkt och verkade fatta redan här, de andra såg lite förvirrade ut), 'för vi ska ha barn'. Mer förvirrade blickar. Sen verkade de fatta, och det pratades misstankar en stund innan samtalen gled in på andra saker och jag ville bara skrika; MEN HERREGUD, ERAN DOTTER ÄR PÅ SMÄLLEN, HUR KAN NI PRATA OM NÅGOT ANNAT??? Men jag tog mig samma och betällde in en livsfarlig cocacola istället. Jag fick några mer eller mindre underliga-menfina- presenter, bla ett digital fotoalbum i fickformat, en vacker smörbytta från Rörstrand (60/70tal), en trisslott (som jag såklart inte vann på) och en Rockykalender. Men nu är min födelsedag slut och allt som vanligt igen. Förutom att jag är på smällen. Det är inget som är som vanligt med det.

Apati

Åksjuketabletterna dövar illamåendet, men tar inte bort det helt. Dessutom försätter de mig i en sorts apati (eller är det bara graviditeten?). Jag är humorlös. Lam. Men ändå lite sur. Men det värsta är att jag tappat känslan av att vara gravid (om jag nu nånsin haft den). Nu känner jag mig mest som i ett vakum. Inget är kul. Inget är trist. Allt är grått och lagom och mittemellan. Det låter kanske inte så illa, men dagarna är så trista att jag bara vill att de ska gå över. Jag vill inte träffa någon, jag känner mig astjock (men inte på ett mysigt rundmage-sätt) och jag hatar alla mina kläder, jag vill bara sova, läsa eller kolla på film/tv. Det känns som om det varat en evighet och kommer fortsätta en evighet till, men så hoppas jag inte att det blir.

Meningslöshet. Apati. Vakum. Väntan.

Imorgon fyller jag år och kommer säkert att bli besviken på bristen på gratulationer eller presenter. Pessimism är en annan sida av mig som ökat i storlek nu. Härligt.

Meningslöshet. Apati. Vakum. Väntan.

Ett nytt liv

Åh ljuvlig medicin. Visst, man blir så trött att det är svårt att hålla ögonen öppna ibland, men åh. Illamåendet är stillat (jag är fortfarande lite känslig, men inte i närheten av hur det var förut). Åh.

Idag berättade jag för min kollega (och chef) och det kändes så skönt. Att kunna prata om sitt illamående och graviditeten i allmänt. Inga lögner. Befriande. Nu längtar jag bara efter att få berätta för alla andra!

Ännu en jobbig morgon

Mitt illamående har nåt nya gränser och imorse fick jag vända på jobbet för jag mådde så illa. Inför dem fick jag säga att jag fortfarande hade ont i magen efter 'matförgiftningen', men i själva verket höll jag på att kasta upp den lilla lilla frukost jag så tappert fått i mig tidigare.

(Nu ringde min mamma. Det är hemskt att inte kunna säga som det är, utan behöva ljuga när nyheterna är så roliga. Men en sån här sak kan man inte bara slänga ur sig på telefon. De ska få veta, hela familjen, på min födelsedag nästa onsdag. Men tills dess gäller det att undvika dem.)

Så har jag gått hem igen nu. Jag pallar inte att sitta på jobbet och må så här illa. Men om alla visste och det var officiellt, så skulle man kanske palla med det. Jag vet inte. Men att sitta där och känna mackan växa i munnen, det går bara inte. Jag tog med mig lite jobb hem, mest för att sysselsätta mig. Om man har något att göra så glömmer man ibland illamåendet för några minuter.

Veckan som gått

Illamående hela tiden. Ingen lust, ingen ork. Kan knappt glädjas åt det roliga som kommer, utan mår bara illa HELA TIDEN, oroar mig över min egan karriärsframtid, får panikångest, lägenhetsångest och dåligt samvete för att jag inte tänker på mitt barn utan bara på mig själv och min framtidsoro. Och så mår jag illa lite mer. Och mer. Och hela tiden. Det här är fan helt jävla sjukt. VARFÖR måste jag må illa hela tiden??? Förut kunde jag äta bort det värsta, nu är tom det ett problem. Varje gång jag hittar något som får mig att må bättre så visar det sig nästa dag att det nu får mig att må illa. Var på Södra BB häromdagen på en visning och intresseanmälan (för ingenting ska vara lätt och smidigt) och mådde så illa hela tiden att jag knappt minns vad hon sa. Och alla hade med sig sina pojkvänner eller kom själva och såg helt fantastiska ut. Jag orkar inte klär mig, sminka mig eller ens försöka. Idag gick jag in på HM för att jag som tröst för mitt illamående skulle få köpa mig nåt fint, och gick ut igen efter 30 sek. Jag älskar att shoppa men det gick inte. Det var bara jobbigt och luktade konstigt. Jag ville knappt titta på nåt. Snälla snälla låt illamående gå över så jag kan få mitt liv tillbaka. Skriva? Ha! Jag orkar inte med min klädblogg, inte med den hära, hur ska jag kunna orka med något ännu mer kreativt krävande??? Jag känner dessutom misslyckad för att jag har ett jobb jag inte trivs med och inte ens kan skriva en vettig mening trots att jag varit hemma i två dagar. Just nu är jag i botten känns det som. Måtte det inte hända bebisen något nu, som straff för att jag är så ego.........

Klagomuren

Kan tiden gå lite fortare, tack!!!
Jag vill berätta för ALLA!!
Jag vill visa en rund stor mage!
Jag vill sluta må illa!!!

Sett det lilla hjärtat picka!

Igår var jag och J hos gynekologen och jag fick se det lilla livets hjärta picka!!! Hur coolt som helst! Det var en skön bekräftelse på att jag fortfarande är gravid, efter oron med blödningarna. Däremot trodde jag att jag var 8:de veckan, men det visade sig att jag är 6v+6 dagar, dvs 7:de veckan. Nu har jag nog bestämt mig för att hålla det hemligt i 2 veckor till och berätta för familjen när vi ses på middag alla tillsammans. Än så länge vet bara en av mina vänner samt en tjej på jobbet (som oxå är gravid). Kanske berättar jag för ett par vänner till innan familjen, men helst vill jag att familjen ska få veta först. Vi får se. Det är inget kul att hålla det hemligt det inför människor man är nära och träffar under den 'hemliga perioden'. Nej, ursh, men skulle ha berättat för alla på en gång, men så enkelt är det ju inte...

Igår var en bra morgon, men illamåendet blev värre under dagen och tröttheten, som varit frånvarande några dagar, kom tillbaka på efm. Idag är illamåendet tillbaka med full styrka. Jag älskar att vara gravid, men varför kommer det så mycket jobbiga saker på köpet??

Rädd att tappa mig själv

Någon mer än jag som är rädd att tappa sig själv? Jag vet att det är ego, men jag som väldigt gärna vill omutbilda mig när mammaledigheten är slut. Men jag är att jag kommer ångra mig och strunat i att utbilda mig (av ekonomiska och praktiska skäl). Kommer jag att 'offra' min önskan om en roliga karriär för att vara med barnet? Kommer jag tappa mig själv? Kommer jag vakna en dag, vara 40 och inte ha en karriär utan bara ett jobb jag avskyr? Om jag måste jobba med det jag gör idag resten av mitt liv... jag kan inte ens tänka tanken utan att vilja gråta.
Inte nog med att jag är rädd att det ska hända något med barnet, illamåendet, oron, svullnaden, dessutom går jag omkring och är rädd för vad som ska hända med mig som människa. Egentligen vet jag ju att jag inte skulle behöva omutbilda mig. Helst av allt vill jag skriva igen, och livnära mig på det på frilansbasis. Men med det stora bristen på kreativitet i mitt liv de senaste 2 åren skrämmer mig. Kanske kan jag inte längre. Kanske var jag aldrig tillräckligt bra? Jag är rädd. Rädd för att inte vara en bra mamma, en lycklig, stark och smart mamma. En förebild; en kvinna med talang och styrka och som jobbar med något som gör henne lycklig. Jag tror att man blir en bättre mamma då. Men vad vet jag.

Hemska dagar

Det har varit hemska dagar. Blödningarna försvann och kom tillbaka. Och igår försvann illamåedet och tröttheten och brösten kändes mycket mindre ömma... Jag har berättat för en av mina bästa vänner som väntar sitt 4de barn, för att kunna få stöd, och gråtandes berättat jag igår för henne om min oro och hon sa att de kan hända, att det kan försvinna och komma tillbaka. Nu på morgonen så mår jag illa igen, till min glädje. Men nu vågar jag inte alls vara glad och tro på den här graviditeten. Trots att jag i grunden är så glad och lycklig. Väldigt konstig känsla.

Det här är tortyr.

Svullen

Känner mig svullen från under brösten och neråt. Som om varje gång jag äter så svullnar jag och har svårt att ha byxor på mig....... Och normalt händer det bara när jag äter för mycket! Om det här fortsätter kommer jag inte kunna ha några av mina kläder innan det ens syns på mig!!!

Uppdatering: Jag googlade 'svullen mage vid graviditet' och fick fram en tråd på familjeliv där flera andra kvinnor skrev om liknande problem. Ikväll ska jag (om jag orkar) gå igenom min garderob och lägga det jag kan använda längst fram och allt det andra låååååångt bak... Ledsnats blir jag över mina fina gråa monki byxor, trodde jag skulle kunna ha dem, eftersom midjan är så hög, men det är just där, över tarmarna, som jag är så svullen på morgonen så det är bara att glömma...

Trött på tröttheten

Den här tröttheten är knäckande. Jag blir trött så på eftermiddagarna och kvällar att jag knappt kan hålla mig vaken. Idag gick jag och blev medlem i Friskis & Svettis, tänkte att lite träning kanske piggar upp mig, ger mig lite energi. Jag hoppas det funkar för jag vet inte vad ska göra. Det är så svårt att hålla hemligheten på jobbet när man somnar på tagentbordet....

Hemligheten

En av de tråkiga sakerna med graviditet (förutom oro för missfall och illamående) är att man måste hålla det hemligt så länge. Att inte få berätta på jobbet, för vänner, för familj är plågsamt. Allt jag vill är ju att berätta för alla hur våra liv kommer att förändras. För det är ju inte bara mig och J det påverkar. Alla som finns i mitt liv kommer ju att påverkas. Jag hoppas ju såklart på ett posetivit sätt, men precis som Cecilia Blankens på Expressen så finns ju förstås misstankar att en del kommer att tycka att det är dålig tajming, osmart drag rent karriärsmässigt och andra kommer helt enkelt tycka att jag tar ännu ett steg bort ifrån dem (ett par gamla kompisar som mer och mer valt bort mig sen jag träffade min pojkvän).
Men hur det nu än är, hur folk än kommer att reagera, så vill jag bara få berätta. Jag vill inte bära en hemlighet som är så fantastisk, så stor och livsomvälvande.

En veckas in the know

6 veckor + 2 dagar

En vecka sen det första testet visade 2 röda streck. I fredags efm kom det små blödningar som såklart fick mig att tro att allt var över. Jag sa att jag kände mig sjuk och gick hem från jobbet en timma tidigare. Det var en hemsk hemresa. Passerade apoteket, köpte ett nytt test. Sambon J var hemma, som tur var. Vi pratade en stund, han tyckte vi skulle vänta, men jag kunde inte. Två streck igen. Rosa den här gången. Obeskrivlig glädje.
Eftersom det var fredags kväll vid det här laget så fanns det ingen mödravård att ringa till. Jag surfade runt på nätet och läste om massa av kvinnor som gått igenom samma sak som jag. Varför pratar ingen om det? Varför berättar ingen att du kan ha små eller stora blödingar genom hela graviditieten utan att det är någon fara? Jag ringde sjukvårdupplysningen, fick vänta 15 minuter och fick sen samma svar av henne. Det är vanligt och så länge man inte måste byta binda mer än 2 gånger per dag och inte har kraftiga smärtor i livmodern så är det ingen fara. Klart att det finns risk för missfall, annars skulle man inte sitta här i sin ensamhet med sin stora fantastiska hemlighet utan springa ut och berätta för ALLA. Men att man kan ha blödningar, mycket eller litet, en kort period eller under hela graviditeten, det är inget man pratar om. Sånt här borde man få veta i sexualupplysningen påpekade J, och jag är beredd att hålla med. Även mannen, den blivnade pappa borde veta allt sådant.
Tisdag nästa vecka ska jag till min gynekolog. Funderar på att kontakta närmaste Mama mia istället, men jag vet inte ännu. Illamående har funnits sen nån dryg vecka, men denna morgon är det värre än innan. Kommer att bli svårt att dölja detta på jobbet.
På onsdag kväll ska jag träffa en av mina bästa vänner som vetat om att jag vi försöker bli gravida. Det var hon som fick mig att gå och köpa ett graviditetstest på måndagkvällen, så när hon hörde av sig igår och undrade hur jag mådde insåg jag att varken skulle vilja eller kunde ljuga för henne. Men det känns underbart och skönt att få berätta för någon, en vän.

Nu måste jag sminka mig lite och gå till jobbet. Fy fan va trist.