God jul och allt

Imorgon åker jag på 2 veckor semester. Med hoppningen att komma hem med historier om en illamående-fri-semester.
Inget bloggande blir det nog så God Jul och allt det där!

Två dagar till avresa

Om två dagar åker vi till solen, vita stränder och sovmornar. Jag har inte ätit några sjösjukepiller sen i fredags, men kommer ta med mig dem på semestern. Jag tänker inte vara sjuk på semestern. Jag vägrar.

Sista måndagen innan semestern

Åh. På fredag morgon sitter jag och J och delar av min familj på Arlanda och väntar på att få gå ombord på ett plan till USA. En vecka på ett kryssningsfartyg med sol och bad och sen en vecka i Florida med besök på Kennedyspacecenter, nöjesfält och annat skoj. Och, ja, just det, julafton. Så skönt att slippa i år. Fast jag kommer vilja fira dubbelupp hemma nästa år när den lilla människan i mig är 6 månader och ska få sin första julklapp på sin första jul. Men just nu ligger fokus på att överleva de närmaste 4 dagarna så att det blir fredag morgon någon gång.

Jag har levt utan piller hela helgen och det känns bra. Men jag mår illa nu. Jag hoppas att det ska gå över under morgonen. Pillerna ligger i väskan om paniken skulle komma.

Skulle försöka komma i tid till jobbet idag (8.30), men så som det känns i magen nu kommer jag bli sen...

En mycket bra kväll

Igår var jag bjuden på middag hos en av min bästa kompisar. Jag fick jag en jättefin middag, en överaskningsgäst och några fina presenter. En massa prat senare dansade vi loss till Dr Alban's greatest hits och andra gamla godiar. Jag mådde lite illa vid middagen men sen var det som bortblåst och stannade borta resten av kvällen. Vid halv tolv åkte vi till ett grymt bra kareokeställe där de hyrt ett rumt till oss och sjöng tills jag tappat rösten och inte kunde stå på benen av trötthet. Halv tre satt jag i en taxi hem, med presenterna bredvid mig, och insåg att så här kul hade jag inte haft på år och dar. Och helt utan alcohol. Iallafall i mig. Desto mer i de andra :) Trött var jag men så himla glad.

Och idag mår jag oförskämt bra. Helt utan piller. Och ska på julpyssel och få träffa min underbara gudson och hans fina syskon. Jiiipiii!

Rättelse

Häromdagen skulle jag på middag och berätta för några kompisar. Tyvärr vart en av dem sjuk så vi sköt upp den till ikväll. Så nu ikväll jag få berätta för ytterligare 2 stycken. Försökte ringa en tredje vän som bor i USA igår kväll för att berätta, men fick inte tag på henne.

Ja, det här var ju ett rätt oviktigt inlägg. Oh well. It's my blogg and I write what I want, write what I want...

Läsa bör man annars dör man

Igår berättade jag för två fd kollegor. Den ena har en 2 1/2 åring och en av de första sakerna hon frågade var vad jag läste för böcker. Och då menade hon inte vilka romaner jag liggande på nattduksbordet, utan GRAVIDITETSBÖCKER.

Jag trodde att när jag skulle bli gravid så skulle jag plöja igenom alla böcker om graviditet och småbarn. Att intresset lixom skulle komma av sig självt. Så är det inte. Visst googlade jag mina symptom varje morgon de 2 första veckorna. Och ja, det ligger en gravidtidning nedanför min säng och en av mina vänner lånade mig en bok som heter "Allt din doktor inte berättar om din graviditet" av någon amerikans kvinna som jag faktiskt läser lite ur varje dag. Men just nu ligger mitt min fokus på två saker; 1) stävja illamåendet (det är bättre med tabletterna, men jag mår fortfarande illa) 2) hitta något att ha på mig som jag inte ser vidrig ut i (de säger att man ser ut som sig själv fast med större bröst första tre månaderna, så är det INTE för mig. Jag är helt uppsvullen vid mage och tarmar och ser ut som om jag gått upp 7 kilo, fast jag bara gått upp ca 2 kg). Jag har ingen bra koll på vad man får och får inte äta (och såg fasan i ögonen på tjejen med barn när jag sa att jag trodde det var ok att ta ett glas vin när man var gravid förrut), jag har vill inte prata om förlossningen (ännu) och trodde det var ok att åka berg och dal bana till man kräks så här tidigt i graviditeten (det fick samma kvinna mig att lova att kolla upp med min barnmorska). Jag är helt enkelt inte så där som jag trodde jag skulle vara. Jag trodde väl att jag automatiskt skulle få lite mer modersinstinkt och lixom bli en lejonmamma över min mage och livet där inne. Men. Jag fattar knappt att jag ska bli mamma, tänker mest på mitt eget illamående, mina trista outfits och oron över hur det ska bli sen (Plugga? Karriär! Framtid...). Men som en mamma till en blivande så fick jag lite boktips. Men som det flum jag är minns jag bara en titel; 'Från A till bebis', den ska tydligen vara jätterolig. Jag längtar mest efter att få börja läsa om något annat än dåligt sexliv, bristen på snygga mammakläder och graviditetssymptom. Allt det där är ju min vardag. Ge mig en roman om en person som inte liknar mig alls, är med om saker jag är ljusår i från och tänker och känner vem som helst utom mig. Dit in vill jag försvinna för en liten stund, tack!

Boktips? (Ja, både graviditets och vanliga böcker går bra)

ps. idag går jag in i v. 11 HURRA!

Dagens dilemman

Inatt drömde jag att jag fick mensliknande blödningar. Jag blev jätterädd och vaknade med drömmen surrandes i huvudet. Men trots detta känner jag inte direkt oro. Får man säga så? Får man erkänna att man inte tror att något dåligt kommer att hända? Nej, egentligen inte. För då straffas man genom att något dåligt händer. Eller är jag bara löjligt vidskeplig och fånig? Förmodligen.

Försökte mig på ett par vanliga byxor nu på morgonen. Visst passar det, men allt som trycker det minsta någonstans på min mage är så ofantligt jobbet att jag efter bara 5 min var tvungen att slita av dem och glida ner i ett par tajts. Bara en vecka och en dag kvar tills jag åker på solsemester på ett kryssningsfartyg en vecka och sen en vecka och hälsa på släkt i Florida. Fy fan va skönt det ska bli, hoppas bara att illamåendet är bättre då och att jag inte känner mig så svullen... Jag kommer inte känns mig direkt sexig i bikini som det ser ut just nu....

Ikväll ska jag träffa ett par gamla kollegor på ett glas vin. Ja, det vet ju såklart inte om att jag är gravid. Inget vin för mig. En Coca-cola light tack (ja vet, livsfarligt!). Hoppas jag kommer ha ork, för kvällarna är ju mest en långsträcka mot sängen nu för tiden och nu ska jag bort både Torsdag och Fredag kväll...

Oro, Svullenhet, Trötthet. Mina största fienden just nu.

Medan du sov

Igår somnade jag kl 21. Och då hade jag velat gå och lägga sen kl 19. Jättecharmigt och en rejäl kick för kärlekslivet. Nja. Tur att vi känner varann och älskar varann för det här är en prövotid. Kanske är det därför kvinna ska må så förjävligt, för att testa om mannen klarar av det nya tuffa livet, is he tough enough lixom? Nej, ursh vilken förlegad och omodern tanke. Som om vi kvinnor skulle vara så jävla perfekta, I think not.

Jag fortsätter med pillrena, så länge som jag måste. Det går inte annars.

Jag har känt mig posetiv ett tag nu men nu känner jag mig lite nere igen. Jag kan bara använda hälften av garderoben, inte för att jag gått upp så himla mycket utan för att magen är så svullen och känslig att jag inte ha använda mer än hälften av mina kläder. Det låter som ett löjligt problem, men när man känner sig nere och mår illa hela tiden så hjälper det inte av att känner sig ful. Jag längtar så jävla mycket efter att det här ska gå över och jag ska få tillbaka en del av mitt liv och kunna njuta av att vara gravid.

Hmmm, har ni hört den förut? Samma klagomål varje dag känns det som...

Utan piller

Jag försöker att leva utan pillerna så ofta det går och idag är en sån dag. Den sista jag tog tappade sin verkan igår förmiddags. Under dagen gick det ganska bra ändå. Idag på morgonen känns det lite shaky, men jag ska försöka hålla mig borta.

Besöket på Södra BB igår gick bra. Enligt J var jag lite frånvarnade och konstigt. Men jag tror jag vet varför. Kvinnan som tog emot oss, som nu kommer vara en del av det team som kommer att vara med mig hela vägen fram tills att vi förhoppningsvis åker hem med en frisk och kry bebis, rosiga om kinderna (hahaha), var väldigt moderlig och mjuk, nästintill mesig (missförstå mig rätt här). Men saken är att jag känner mig så bortkommen i allt det här så jag gillar det. Jag fattar lixom fortfarande inte vad det är som händer. När vi gick därifrån sa jag till J att det känns som att jag fejkar alltihopa och närsomhelst ska de komma på mig. Så är det givetvis inte (om jag inte haft en 9 veckors lång influensa). Men jag fattar lixom inte allt det här och jag vet ju inget om att vara gravid och föda barn, blodprov, förbjuden mat och föräldrakurser. Det känns som att när bebisen väl kommer ut så vet jag vad jag ska göra, men innan dess??? Jag har inte en susning. Så när den här moderliga kvinnan pratar med mig med sin mjuka röst och snälla ögon bakom glasögonen så kurar jag ihop mig och blir som ett litet barn som vill vaggas in i trygghet. Så det var nog det som J tyckte var frånvarande. Plus att jag mådde lite illa och då är man konstant lite frånvarande.

Ikväll ska jag berätta för några kompisar att jag är gravid. Vi ses väldigt sällan, så en av mina bästa vänner har ordnat så vi allihop ska ses hemma hos henne på middag. Rart av henne.

ps. Humöret. Hallå! Jag har blivit en sån bitch. Jag och J tjafsar typ aldrig men nu blir jag sur och vresig över minsta lilla och det smittar. Ursh. Men vi somnar inte osams iaf, speciellt som det vi tjafsar om bara är oviktiga småsaker. Men ursh va trist det är.

Besök nr 1

Idag kl 14 ska jag och J vara hos barnmorskan på vårt första besök. Ska bli lite spännande.

Efter lördagens ångesttrista timmar i sängen mådde jag bättre igår. Jag var med en av mina bästa vänner och köpte byxor till henne och det var skönt. Skönt att komma ut, skönt att inte tänka på illamående och annat för några timmar. Jag köpte mig en handväska från Monki och en sjal från HM. Några andra typer av kläder känns dumt att köpa nu. Jag vet inte hur min kropp kommer se ut om 2 månader. Jag vet att jag kommer vara tvungen att köpa några plagg anpassade för en större mage, men förhoppningsvis kan jag bära en del av mina gamla kläder oxå. Ett problem med det är att jag i princip bara har tajta kläder med hög midja, eftersom jag klätt mig så i 3-4 år nu. Och hög midja är inget för den gravida, då den midja man en gånga hade försvinner och innan dess är magen lika känslig som ens humör. Trycker man på bara det minsta så brister det.


Idag måndag mår jag ok. Jag tog en tablett igår kväll och hoppas ju såklart slippa ta en ny på förmiddagen, men utesluter inget. Jag kan inte må som jag gör och föra ett normalt liv, än mindre gå på besök hos barnmorskan. Nej, jag får gå på tabletterna så länge det behövs.

Jag är nu i veckan 10 (9+3 enligt den nyaste beräkningen) vilket ger mig hopp. Om två veckor kan det vara över. Det är inte säkert, men det är det enda som får mig att orka just nu, så jag har bestämt att det ska vara över i v 12. Sen får vi se hur det går med det.

Illa

Hela fredagen förflöt utan att jag tog något åksjukepillar och jag var så lycklig! Men det har har jag fått betala tillbaka, mer än dubbelt upp. Vaknade förts vid 7 och kände av illamåendet igen, så jag gick upp och tog en tablett. Vid 10 vaknade jag sen med sprängande huvudvärk och illamående (va faaaan). Lyckades tillslut gå upp vid halv 12, J hade fixat frulle framför tvn. Jag trodde att det skulle vara som vanligt och tvingade mig därför att äta en macka, lite te och lite yougurt. Det dröjde inte mer än 5-10 min innan jag låg med huvudet i toaletten och fick se den lilla frukosten i repris. Jag fick gå och lägga mig igen och har nu legat sen dess, nu är klockan 15...
Har lyckats få i mig en huvudvärkstabeltt, en hårdmacka och lite glass (!). Men mår inte så där jättegreat. J är och handlar, lite illamånde bekämpning, och mat... Och ikväll skulle vi skulle gå på glöggmys och sen skulle jag på en rolig fest utklädd till Ricki Lakes karaktär i 'Cry Baby'..... Skit och helvete. It better be a healty and happy little kid in there!

Immunitet?

Kan man blir immun mot sina åksjukepiller? Jag tycker de förlorat lite av sin effekt... Jag är fortfarande trött, men illamåendet har de senaste 2-3 dagarna varit nästintill lika illa som innan...

Jag vill måla hela världen-jag är på smällen

Nu har jag berättat för närmaste familjen och de regerade med måttlig entusiam. Men jag antar att det är så folk reagerar. Det är ju inte lika stort för dem som det är för mig och den blivande fadern. Men man skulle tro att de som ska bli mormor och morfar mm skulle bli gladare. Men det kanske är så att deras glädje kommer att visa sig när det börjar synas och /eller när bebisen kommer.

En annan lustig sak är att jag de senaste dagarna haft en sån obegripligt stark lust att måla. Jag är ju inte direkt känd för att måla, utan den som gillar att skriva. Men nu är det som en fix ide, jag kan sitta och titta på tv och bara känna hur jag vill ha en pensel i handen, hur jag vill se färgerna flöda på pappret! Jag fattar noll. Den bilvande fadern sa att det kanske är bebisen som vill måla. Det kanske är en bilvande konstnär där inne. Hoppas det :)

Illamåendet var illa igår, men idag verkar det bättre. Födelsedagen började fint. Sambon hade fixat fin frukost, med ballonger, tända ljus och ett par presenter. Dagen var ok, jobbade på, blev bjuden på lunch av en supergullig kollega och blev firad med skönsång och lussebullar på eftermiddagen. Några vänner ringde (en långväga, tack gulle A), men mest kom det gratulationer på facebook. Lite trist måste jag erkänna. Förr om åren så ringde man eller åtminstone skickade ett sms. Jag tror det var 3-4 st som ringde. Några få smsade, men som sagt, de flesta drog iväg ett mail på fejjan. Men man ska inte klaga. Antar jag. Men det gör jag iaf eftersom det är jag som bestämmer här :)

På kvällen hade jag bett mamma med man och barn, pappa med fru och min andra lillebror att komma och äta med oss på ett ställe nedanför vår lägenhet. När alla hade kommit skålade vi alla och när de sippat klart på sina drycker sa jag att jag tyvärr inte skulle dricka den öl jag beställt in (mammas man är snabbtänkt och verkade fatta redan här, de andra såg lite förvirrade ut), 'för vi ska ha barn'. Mer förvirrade blickar. Sen verkade de fatta, och det pratades misstankar en stund innan samtalen gled in på andra saker och jag ville bara skrika; MEN HERREGUD, ERAN DOTTER ÄR PÅ SMÄLLEN, HUR KAN NI PRATA OM NÅGOT ANNAT??? Men jag tog mig samma och betällde in en livsfarlig cocacola istället. Jag fick några mer eller mindre underliga-menfina- presenter, bla ett digital fotoalbum i fickformat, en vacker smörbytta från Rörstrand (60/70tal), en trisslott (som jag såklart inte vann på) och en Rockykalender. Men nu är min födelsedag slut och allt som vanligt igen. Förutom att jag är på smällen. Det är inget som är som vanligt med det.

Apati

Åksjuketabletterna dövar illamåendet, men tar inte bort det helt. Dessutom försätter de mig i en sorts apati (eller är det bara graviditeten?). Jag är humorlös. Lam. Men ändå lite sur. Men det värsta är att jag tappat känslan av att vara gravid (om jag nu nånsin haft den). Nu känner jag mig mest som i ett vakum. Inget är kul. Inget är trist. Allt är grått och lagom och mittemellan. Det låter kanske inte så illa, men dagarna är så trista att jag bara vill att de ska gå över. Jag vill inte träffa någon, jag känner mig astjock (men inte på ett mysigt rundmage-sätt) och jag hatar alla mina kläder, jag vill bara sova, läsa eller kolla på film/tv. Det känns som om det varat en evighet och kommer fortsätta en evighet till, men så hoppas jag inte att det blir.

Meningslöshet. Apati. Vakum. Väntan.

Imorgon fyller jag år och kommer säkert att bli besviken på bristen på gratulationer eller presenter. Pessimism är en annan sida av mig som ökat i storlek nu. Härligt.

Meningslöshet. Apati. Vakum. Väntan.

Ett nytt liv

Åh ljuvlig medicin. Visst, man blir så trött att det är svårt att hålla ögonen öppna ibland, men åh. Illamåendet är stillat (jag är fortfarande lite känslig, men inte i närheten av hur det var förut). Åh.

Idag berättade jag för min kollega (och chef) och det kändes så skönt. Att kunna prata om sitt illamående och graviditeten i allmänt. Inga lögner. Befriande. Nu längtar jag bara efter att få berätta för alla andra!

Ännu en jobbig morgon

Mitt illamående har nåt nya gränser och imorse fick jag vända på jobbet för jag mådde så illa. Inför dem fick jag säga att jag fortfarande hade ont i magen efter 'matförgiftningen', men i själva verket höll jag på att kasta upp den lilla lilla frukost jag så tappert fått i mig tidigare.

(Nu ringde min mamma. Det är hemskt att inte kunna säga som det är, utan behöva ljuga när nyheterna är så roliga. Men en sån här sak kan man inte bara slänga ur sig på telefon. De ska få veta, hela familjen, på min födelsedag nästa onsdag. Men tills dess gäller det att undvika dem.)

Så har jag gått hem igen nu. Jag pallar inte att sitta på jobbet och må så här illa. Men om alla visste och det var officiellt, så skulle man kanske palla med det. Jag vet inte. Men att sitta där och känna mackan växa i munnen, det går bara inte. Jag tog med mig lite jobb hem, mest för att sysselsätta mig. Om man har något att göra så glömmer man ibland illamåendet för några minuter.

Veckan som gått

Illamående hela tiden. Ingen lust, ingen ork. Kan knappt glädjas åt det roliga som kommer, utan mår bara illa HELA TIDEN, oroar mig över min egan karriärsframtid, får panikångest, lägenhetsångest och dåligt samvete för att jag inte tänker på mitt barn utan bara på mig själv och min framtidsoro. Och så mår jag illa lite mer. Och mer. Och hela tiden. Det här är fan helt jävla sjukt. VARFÖR måste jag må illa hela tiden??? Förut kunde jag äta bort det värsta, nu är tom det ett problem. Varje gång jag hittar något som får mig att må bättre så visar det sig nästa dag att det nu får mig att må illa. Var på Södra BB häromdagen på en visning och intresseanmälan (för ingenting ska vara lätt och smidigt) och mådde så illa hela tiden att jag knappt minns vad hon sa. Och alla hade med sig sina pojkvänner eller kom själva och såg helt fantastiska ut. Jag orkar inte klär mig, sminka mig eller ens försöka. Idag gick jag in på HM för att jag som tröst för mitt illamående skulle få köpa mig nåt fint, och gick ut igen efter 30 sek. Jag älskar att shoppa men det gick inte. Det var bara jobbigt och luktade konstigt. Jag ville knappt titta på nåt. Snälla snälla låt illamående gå över så jag kan få mitt liv tillbaka. Skriva? Ha! Jag orkar inte med min klädblogg, inte med den hära, hur ska jag kunna orka med något ännu mer kreativt krävande??? Jag känner dessutom misslyckad för att jag har ett jobb jag inte trivs med och inte ens kan skriva en vettig mening trots att jag varit hemma i två dagar. Just nu är jag i botten känns det som. Måtte det inte hända bebisen något nu, som straff för att jag är så ego.........

Klagomuren

Kan tiden gå lite fortare, tack!!!
Jag vill berätta för ALLA!!
Jag vill visa en rund stor mage!
Jag vill sluta må illa!!!

Sett det lilla hjärtat picka!

Igår var jag och J hos gynekologen och jag fick se det lilla livets hjärta picka!!! Hur coolt som helst! Det var en skön bekräftelse på att jag fortfarande är gravid, efter oron med blödningarna. Däremot trodde jag att jag var 8:de veckan, men det visade sig att jag är 6v+6 dagar, dvs 7:de veckan. Nu har jag nog bestämt mig för att hålla det hemligt i 2 veckor till och berätta för familjen när vi ses på middag alla tillsammans. Än så länge vet bara en av mina vänner samt en tjej på jobbet (som oxå är gravid). Kanske berättar jag för ett par vänner till innan familjen, men helst vill jag att familjen ska få veta först. Vi får se. Det är inget kul att hålla det hemligt det inför människor man är nära och träffar under den 'hemliga perioden'. Nej, ursh, men skulle ha berättat för alla på en gång, men så enkelt är det ju inte...

Igår var en bra morgon, men illamåendet blev värre under dagen och tröttheten, som varit frånvarande några dagar, kom tillbaka på efm. Idag är illamåendet tillbaka med full styrka. Jag älskar att vara gravid, men varför kommer det så mycket jobbiga saker på köpet??

Rädd att tappa mig själv

Någon mer än jag som är rädd att tappa sig själv? Jag vet att det är ego, men jag som väldigt gärna vill omutbilda mig när mammaledigheten är slut. Men jag är att jag kommer ångra mig och strunat i att utbilda mig (av ekonomiska och praktiska skäl). Kommer jag att 'offra' min önskan om en roliga karriär för att vara med barnet? Kommer jag tappa mig själv? Kommer jag vakna en dag, vara 40 och inte ha en karriär utan bara ett jobb jag avskyr? Om jag måste jobba med det jag gör idag resten av mitt liv... jag kan inte ens tänka tanken utan att vilja gråta.
Inte nog med att jag är rädd att det ska hända något med barnet, illamåendet, oron, svullnaden, dessutom går jag omkring och är rädd för vad som ska hända med mig som människa. Egentligen vet jag ju att jag inte skulle behöva omutbilda mig. Helst av allt vill jag skriva igen, och livnära mig på det på frilansbasis. Men med det stora bristen på kreativitet i mitt liv de senaste 2 åren skrämmer mig. Kanske kan jag inte längre. Kanske var jag aldrig tillräckligt bra? Jag är rädd. Rädd för att inte vara en bra mamma, en lycklig, stark och smart mamma. En förebild; en kvinna med talang och styrka och som jobbar med något som gör henne lycklig. Jag tror att man blir en bättre mamma då. Men vad vet jag.

Hemska dagar

Det har varit hemska dagar. Blödningarna försvann och kom tillbaka. Och igår försvann illamåedet och tröttheten och brösten kändes mycket mindre ömma... Jag har berättat för en av mina bästa vänner som väntar sitt 4de barn, för att kunna få stöd, och gråtandes berättat jag igår för henne om min oro och hon sa att de kan hända, att det kan försvinna och komma tillbaka. Nu på morgonen så mår jag illa igen, till min glädje. Men nu vågar jag inte alls vara glad och tro på den här graviditeten. Trots att jag i grunden är så glad och lycklig. Väldigt konstig känsla.

Det här är tortyr.

Svullen

Känner mig svullen från under brösten och neråt. Som om varje gång jag äter så svullnar jag och har svårt att ha byxor på mig....... Och normalt händer det bara när jag äter för mycket! Om det här fortsätter kommer jag inte kunna ha några av mina kläder innan det ens syns på mig!!!

Uppdatering: Jag googlade 'svullen mage vid graviditet' och fick fram en tråd på familjeliv där flera andra kvinnor skrev om liknande problem. Ikväll ska jag (om jag orkar) gå igenom min garderob och lägga det jag kan använda längst fram och allt det andra låååååångt bak... Ledsnats blir jag över mina fina gråa monki byxor, trodde jag skulle kunna ha dem, eftersom midjan är så hög, men det är just där, över tarmarna, som jag är så svullen på morgonen så det är bara att glömma...

Trött på tröttheten

Den här tröttheten är knäckande. Jag blir trött så på eftermiddagarna och kvällar att jag knappt kan hålla mig vaken. Idag gick jag och blev medlem i Friskis & Svettis, tänkte att lite träning kanske piggar upp mig, ger mig lite energi. Jag hoppas det funkar för jag vet inte vad ska göra. Det är så svårt att hålla hemligheten på jobbet när man somnar på tagentbordet....

Hemligheten

En av de tråkiga sakerna med graviditet (förutom oro för missfall och illamående) är att man måste hålla det hemligt så länge. Att inte få berätta på jobbet, för vänner, för familj är plågsamt. Allt jag vill är ju att berätta för alla hur våra liv kommer att förändras. För det är ju inte bara mig och J det påverkar. Alla som finns i mitt liv kommer ju att påverkas. Jag hoppas ju såklart på ett posetivit sätt, men precis som Cecilia Blankens på Expressen så finns ju förstås misstankar att en del kommer att tycka att det är dålig tajming, osmart drag rent karriärsmässigt och andra kommer helt enkelt tycka att jag tar ännu ett steg bort ifrån dem (ett par gamla kompisar som mer och mer valt bort mig sen jag träffade min pojkvän).
Men hur det nu än är, hur folk än kommer att reagera, så vill jag bara få berätta. Jag vill inte bära en hemlighet som är så fantastisk, så stor och livsomvälvande.

En veckas in the know

6 veckor + 2 dagar

En vecka sen det första testet visade 2 röda streck. I fredags efm kom det små blödningar som såklart fick mig att tro att allt var över. Jag sa att jag kände mig sjuk och gick hem från jobbet en timma tidigare. Det var en hemsk hemresa. Passerade apoteket, köpte ett nytt test. Sambon J var hemma, som tur var. Vi pratade en stund, han tyckte vi skulle vänta, men jag kunde inte. Två streck igen. Rosa den här gången. Obeskrivlig glädje.
Eftersom det var fredags kväll vid det här laget så fanns det ingen mödravård att ringa till. Jag surfade runt på nätet och läste om massa av kvinnor som gått igenom samma sak som jag. Varför pratar ingen om det? Varför berättar ingen att du kan ha små eller stora blödingar genom hela graviditieten utan att det är någon fara? Jag ringde sjukvårdupplysningen, fick vänta 15 minuter och fick sen samma svar av henne. Det är vanligt och så länge man inte måste byta binda mer än 2 gånger per dag och inte har kraftiga smärtor i livmodern så är det ingen fara. Klart att det finns risk för missfall, annars skulle man inte sitta här i sin ensamhet med sin stora fantastiska hemlighet utan springa ut och berätta för ALLA. Men att man kan ha blödningar, mycket eller litet, en kort period eller under hela graviditeten, det är inget man pratar om. Sånt här borde man få veta i sexualupplysningen påpekade J, och jag är beredd att hålla med. Även mannen, den blivnade pappa borde veta allt sådant.
Tisdag nästa vecka ska jag till min gynekolog. Funderar på att kontakta närmaste Mama mia istället, men jag vet inte ännu. Illamående har funnits sen nån dryg vecka, men denna morgon är det värre än innan. Kommer att bli svårt att dölja detta på jobbet.
På onsdag kväll ska jag träffa en av mina bästa vänner som vetat om att jag vi försöker bli gravida. Det var hon som fick mig att gå och köpa ett graviditetstest på måndagkvällen, så när hon hörde av sig igår och undrade hur jag mådde insåg jag att varken skulle vilja eller kunde ljuga för henne. Men det känns underbart och skönt att få berätta för någon, en vän.

Nu måste jag sminka mig lite och gå till jobbet. Fy fan va trist.