Att göra henne glad

Hade en fantastiskt givande och trevlig fika igår med en kvinna jag umgås alldeles för lite med, men tycker väldigt mycket om. Hon var skådis i min kortfilm som jag spelade in för 2 år sen och sen dess har mycket hänt både in hennes liv och i mitt. Vi pratade mycket om mitt projekt om avundsjuka och det peppade mig och gav mig ny inspiration. Dessutom så pratade vi mycket om att ha ett jobb, men aldrig släppa kärlek och drömmen till ett annat.

Jag har sen många, många år drömt om att bli filmmanusförfattare/regissör. Men nu drömmer jag även om att gå en utbildning för att bli copywriter. Inte för att jag släppt min dröm om film, utan för att hålla den levande har jag insett att måste jag ha ett (9-5) arbete som när min kreativitet. Inte som idag, när jag känner att jag nästan måste gömma den på min arbetsplats. Min närmaste kollega, och typ chef, vet visseligen om det men det är inget jag direkt pratar om med (henne eller) de andra på fikarasten (fast jag vill, tro mig). Jag skäms ju såklart inte men när jag sagt något ser att deras hjärnor jobbar med ekvationen: ekonomiassistent + filmskapare = ???? För dem är jag en ekonomitjej och inget mer. De kommer in till mig med matematiska frågor och säger; "du som är ekonomitjej...". Och jag kan inte ens räkna ut en vanlig procentsats. Gud vad jag skrattar inombords ibland. Men filmtjejen inom mig gråter lite. Hon tycker inte om att bli kallad 'ekonomitjej'. Och det är mitt fel att hon gråter. Det är jag som inte vetat hur jag ska göra för att jobba med film, varit feg och rädd för att vara pank, tagit jobb som betalat räkningar istället för att praktisera/slavjobba mig fram i branchen och bo hemma. Och det hatar filmtjejen inom mig för.

Så nu sitter jag här, snart 32, på smällen och inser att det inte funkar längre. Att jag nog måste utbilda mig till något roligt och kreativit och göra filmtjejen glad igen. För om hon inte är glad, är inte jag glad.

Inte bara sura miner

Det händer roliga saker oxå. Som när jag äter.

Det här har börjat bara de senaste dagarna. Efter måltider börjar dansen. Ikväll var det mer än nånsin förut. Jag svär att man kunde känt de första sparkarna om man bara hade handen på magen! Så jävla coolt!!!!!!!!!

Ursäkta jag menar v 19 +

Jag är lite virrig. Jag är ju i vecka 20, men det blir 19 +, inte 20 +....

v 20 +1

Nu är jag more och less halvvägs. När som helst (kan ju inte veta exakt när) kan jag vara närmare förlossning än befruktning. Very nice.

Jag har lärt mig mycket under den här tiden. Här är ett urval:

-Jag kommer aldrig mer att påpeka att någons mage är ovanligt stor/liten. (Vad fan vet jag om det!)

-Jag kommer alltid att visa hur glad jag blir när någon berättar att de ska ha barn, och om jag inte är överaskad kommer jag låtsas att jag är det och inte säga att jag misstänkt det . (Man vill överaska!)

-Att vara gravid är ingen dans på rosor och man måste inte vara lycklig och glad hela tiden. (Man ska inte romantisera graviditet, det kan vara sjukt jobbigt!)

Jag ser framemot fler kloka lärdomar. Fast helst skulle jag vilja flyta på rosa moln from nu tills den dag jag somnar in med barn och barnbarn vid min sida om en sissådär 70 år.

Mint

Idag mår jag lite illa. Min fina kollega och gravid-buddy S hade en dålig dag igår då hon fick ett återfall och kräktes upp sin frulle. Jag har inte kräkits och hoppas undvika det, men mår lite tjockt och var tvungen att köpa mig lite mintchockladgodisar för att döva det äkliga som smög sig upp efter lunch.



Men.
Min mage är fin nu. Jag gillar den. Fast mest gillar jag lilla parvel som sprattlar och vänder sig och gör konster inne i min mage när jag ligger och läser på kvällen. Den här bilden kanske mest visar min rumpa i profil (hahaha njut) men man kan även skymta parvels lilla bo.

...

Och ibland önskar jag att jag var 22 år och var kompis med coola Hanna och söta Sandra och gick på cupcakeskalas hemma hos kändis barn som Elsa.


Inte att jag är svullen, ful i håret, snart 32 och just planterat om 3 blommor til köket (som ändå kommer att dö om några veckor för jag kan tydligen inte ha blommor hemma).


Sån är jag bara. Det är inget synd om mig.

Vilja men inte kunna, del 2

Den bittra sanningen; Alcoholfritt rödvin smakar trist saft (jag har provat). Och det är berusningen jag vill åt. Mögelostar går säkert bra att äta, men är mycket godare tillsammans med rödvin. Och nån cigg blir det inte tal om. Jag vill inte röka ut bebisen i förtid.

Jag misstänker att det det handlar om egentligen är min omognad och längtan efter att göra något förbjudet och farligt. Jag skulle lika gärna kunna skriva:

Jag längtar efter att ligga med okända män, minst 30 stycken på raken, röka harsch och dricka t-sprit. (Fast det vill jag inte, för då blir man bara öm i musen, seg i kolan och blind)

Men Anna-Karin är jordens goaste som försökte pigga upp mig med fina tips och trix. Det är bara jag som är en otacksam, odräglig (samt förkyld) och lätt rubbad kvinna som sen hon var 18 år haft åldernojja och prestationsångest.

Mamma har inte alltid rätt

Min mamma påstår (och jag har hört fler kvinnor i hennes genereation) att gravida kvinnor inte blir förkylda. Att immunförsvaret blir bättre och starkare. De har alla fel. Det kan min vän C och jag själv intyga. Dagens prognos: Lätt febrig, snorig, huvudvärkig och ont i halsen. Vart är det där berömda starka immunförsvaret jag som gravid kvinna ska välsignas med? Kvar i 1977 och dansar disco skulle jag tro.

Vilja men inte kunna

Jag vill dricka rödvin och äta mögelost samt röka ohälsosamt många ciggaretter i sällskap av flamsiga, tramsiga damer. Så det så.

Allt är inte gullgull i preggoland.

Neråtsidan

(Det här inlägget började jag skriva på för ett par veckor sen. Även om jag nu känner mig lite gladare rent genrellt, så är detta tyvärr fortfarande aktuellt. Och det som är ännu mer deppigt är att jag får det bekräftat av andra nyblivna mammor och småbarnsföräldrar.)

En annan sak som gör mig deppig är bristen på socialt liv. Jag vet inte vad jag trodde ha för magisk kraft att bli gravid, men ibland tror jag att jag trott att det skulle lösa vissa knutar. Men det skär lika mkt nu som innan när jag får höra att fd tjejgänget ska åka på minisemester tillsammans och jag är inte tillfrågad. Sånt slutar aldrig göra ont.

När jag var 23 så fick en av mina bästa vänner barn. Jag gick under den perioden i terapi och berättade för terapeften om min oro att allt skulle bli annorlunda och vår vänskap skulle försvinna. Hon sa att saker och ting skulle förändras, massor, men att jag skulle ha förståelse och vara förlåtande. Hon sa att jag inte skulle sluta höra av mig även fast hon var dålig på det, och aldrig ta det personligt, eftersom hon hade något helt nytt i sitt liv som krävde så mycket av hennes tid och kärlek. Och visst blev saker och ting annorlunda, men jag har fortsatt ringa, bjudit henne på alla fester (trots att hon är ammar och jag visste att hon förmodligen skulle tacka nej), och gjorde allt för att inte ta det personligt när hon inte hörde av sig på länge. Hon fick ett par år senare ett barn till och vid den tiden hade vi en sån fin och nära relation att hon och hennes kille bad mig bli gudmor till honom. Det är fortfarande en av de finaste stunderna i mitt liv, jag minns att jag stod och höll honom när det frågade och jag började gråta. Och sen började de gråta och så stod och vi kramades alla (fyra) och mådde gott. Min gudson är idag jordens härligaste 6 åring och min vän (som sen dess fått en pojke till och nu är 2 månader före mig i sin 4de graviditet!) och jag har fin vänskap som jag värderar högt.

Om du som läser detta och har en vän som är gravid, glöm inte bort henne. Hon behöver dig nu mer än nånsin (även om hon kanske inte säger det och kanske inte ens förstår det själv). Men det gör hon. Och när barnet är fött, fortsätt ringa, hälsa på, smsa, kidnappa ut henne på middag (tips; koordinera detta med pappan/partner innan!), skicka godis, ett stripp-bud, vadsomhelst. Men ge inte upp henne. Hon kan kanske göra 'Riche-Berns-efterfest-rundan' längre eller dricka för mycket vin i köket på en tisdagkväll. Men. Hon är din vän så länge du vill. Hon är bara väldigt upptagen just nu med att reda ut vad det är för människa som flyttat in hos henne och kräver hennes uppmärksamhet 24/7.

Vänskap är härligt, men som alla relationer så kräver de arbete. Från alla parter. Prata med henne! Berätta om dina känslor och tankar. Fråga de du undrar över. Skratta med henne åt hennes flebbiga mage och titta på gamla kort när ni var 18 och färgade håret rosa på varann. Hon är samma kvinna som innan, förutom att det nu hänger en människa från hennes ena bröstvårta.

Uppdatering: Jösses, när jag läser om inlägget idag (söndag den 1/2) så känns det om om jag framställer mig själv som nån slags übermänniska när jag berättar om hur jag var mot min vän när hon fick barn. Hon kanske har en helt annan åsikt. Men vad jag ville säga med inlägget är att jag faktiskt alltid försökt förstå nybilvna mammor, men är rädd att inte kunna förvänta mig samma förståelse av andra. Och så är det ju. Man kan ju inte kräva att andra ska vara som jag vill.

Längtan

NU börjar känna mig lite mer gravid. Nu är allting lite mer verkligt. Jag har sett honom/henne, min lilla parvel. Mitt barn. Konstiga tanke. Men fin tanke. Jag börjar dessutom längta nåt vansinnigt efter att barnet ska komma ut! Innan jag var gravid så trodde jag att jag skulle älska själva graviditeten och inte alls längta efter barnet så där som jag hörde att folk gjorde. Men jag hade fel (som med så mycket annat...). Jag slänger längtansfulla blickar åt småbarnsmammor och gravida på gränsen till sprängnings stora. Jag vill oxå ha mitt barn hos mig eller iaf veta att det kommer snart. 29 juni är såååååååååååååå långt borta just nu...

Låt mig presentera...

...den lilla människan som bor innuti mig. Våran lilla parvel.

Ultraljudet var oväntat känslosamt. Jag som trodde jag var ganska cool och så. Ha! Där fick jag. När vi kom in var jag så kissnödig att jag ville pinka ner britsen. Det gjorde jag som tur var inte. Sen kom den kalla gelen. Det var jag förberedd på. Men det visade sig vara det enda jag var förberedd på. Sköterskan satte en makkapär på magen och vips så synes en massa konstiga saker på skärmen. Konstiga saker. I form av en litet, litet barn. Jag började hysteriskt skratta. Jag menar verkligen HYSTERISKT. J och de två sköterskorna (en som var med för att lära sig) tittade förvirrat på mig. J frågade vad det var som var roligt. Jag kunde knappt prata men rent instiktivt svarade jag 'det där' och pekade på skärmen. Sköterskan kunde inte fortsätta eftersom mitt häftiga skratt gjorde att magen skumpade och omöjligt för henne att få någon bild av bebisen. Efter nån minut hade jag lugnat ner mig och hon kunde fortsätta. Med van, men rar, röst berättade hon vad det var vi såg; 'Här är barnets hjärta', 'Här ser ni bebisens fötter'. Och så vände det och jag började gråta helt okontrollerat. Jag blev mest förvånad själv. Jag hade ingen aning om att jag skulle reagera så starkt. Jag grät och grät och sen låg jag med tårarna rullande ner för kinderna hela ultraljudsundersökningen. Den sparkade, drack fostervatten och rörde armarna. Inget märkvärdigt. Och så nära ett mirakel man kan komma.

ps. Hon/Han är -så gott de kunde se- frisk och glad och beräknas titta ut 29 juni. Jag blev framflyttad några dagar och inte som jag trodde 'bakflyttad'! Hurra!!!

En garderob full av kläder, men ingenting att ta på mig

Och för en gångs skull är det mer eller mindre sant. Jag har gått upp, svällt upp över mage och byst. Det medför mer och mer problem med att använda min vanliga garderob. Imorse hade jag 2 olika outfits i huvudet men den ena åkte av snabbare än den andra:kläderna satt helt enkelt fördjävligt fult. Ursh. Jag kommer få gå omkring i samma kläder tills jag är tillbaka i min vanliga storlek. Om jag nånsin kommer tillbaka dit.....

Dröm

När man blir gravid 'ska man' börja drömma en massa konstigt om bebisar (har jag läst i en bok jag ibland vill slänga ut genom fönstret för att den förstärker de klassiska könsrollerna och säger att alla gravida kvinnor får cravings & blir bitchar och alla pappor blir vettskrämda det kommandet faderskapet). Det har inte hänt mig ännu, men inatt drömde jag att jag gick på Ultraljudet själv i hemlighet. Kvinnan som gjorde det sa att hon inte kunde vara säker men hon misstänkte att det kunde vara en pojke. Sen var jag tvungen att gå på Ultraljud en gång till med J, och låtsas som om det var första gången. Och denna kvinnan sa samma sak. Hon trodde det var en pojke, men hon vad inte säker.

Vi ska inte ta reda på könet på barnet. Jag blir lika glad åt båda. Jag vill bara ett friskt och glatt barn. Allt annat är oväsentligt.

Men klart jag har tänkt. Och J har funderat han med. Jag trodde länge att det var en flicka. Han trodde pojke. Nu vet jag inte längre. Men det ska bli spännade att få veta i sommar när hon eller han tittar ut.

vecka 18

Fredagar är dagen i veckan då jag räknar att jag går in i ny vecka. Idag vandrar jag sådeles in i vecka 18. Men på måndag ska jag på Ultraljud och jag är rätt övertygad om att de kommer sätta mitt förlossingsdatum till långt in i Juli. Inte kring midsommar som jag först fick som svar. Min menscykel är längre än gränsen mellan Canada och USA och magen mini, så jag misstänker att jag har ett bra tag kvar innan man får skåda hjässan på mitt barn komma ut i världen.

(Kan de flytta tillbaka veckorna sådär? Om det verkligen hade jättefel? Man kanske inte får det? Utan istället låter de mig ' gå över tiden' ordentligt?)

Studiebesök

Igår var jag på Gravid-Yoga med min gravida kollega S. Hon är två veckor före mig, men när jag ränner runt och ser flebbig ut går hon runt med sin fina rund bebismage. När vi väntar på att få gå in tittar jag mig diskret omkring. Alla är uppenbart gravida. Det är stora runda klotmagar everywhere. När vi alla kommit på plats kan jag konstatera att jag är den enda som inte direkt ser gravid ut. Jag är den enda som lika gärna skulle kunna ha ätit för mycket kakor & pommes. Jag försöker stänga ute alla trista tankar. Men så frågar yogaledaren vilka som är nya och jag tvingas stäcka upp min hand (och alla tittar givetvis på mig). 'Vilken vecka är du i?' Jag stammar fram 'vecka 17' (efter 30 minuter betänktetid). 'När är du beräknad?' Beräknad? Jag har inte ens varit på Ultraljud ännu! Jag blir helt varm och nervös. Jag känner mig som en fejkare. Som om jag bara var där för att titta på alla stora magar. Som om jag inte hade något där att göra egentligen. Jag har ju inte ens fått ett datum. 'Jag har inte fått nåt, jag har inte varit på ultraljud ännu'. Jag kände hur jag blev mindre och rödare och ville glida ut genom springan under dörren ut i hallen, ner för trappen, ut i snönvirvlet och aldrig mer komma tillbaka. 'Men vilken månad är du beräknad till?' propsar hon. Varför fortsätter hon skämma ut mig? TYST! Låt mig yoga ifred! Jag stammar ut '...juli' och hon går vidare till nästa tjej med stor, fin rund mage. Kvar sitter jag med fleecefilten virad runt mig (jag fryser, det gör man inte heller när man är gravid. Då blir man tjock och stor och svettas). Känner mig löjlig. Malplace. Där bland alla blivande mammor kände jag mig helt utanför. Som på studiebesök. Så här ser riktiga gravida ut. Inte som du. Flebbo.

Uttråkad

Dagarna känns mer eller mindre som vanligt. Men jag börjar mig uttråkad. Jag saknar och längtar efter något spännande. Jag vill göra något roligt, farligt, busigt. Och billigt. Men allt jag kan komma på innebär fara för barnet. Jag vill längtar efter enkla saker som en tjejmiddag med (för mycket) rödvin, mögelost och ciggaretter. Jag längtar komplicerade saker som att vandra i djungeln, klättra i berg och träd, dyka i korallrev. Jag tror att jag har som en liten mini-mamma-kris. Jag tror att jag innerst inne är rädd att jag aldrig mer ska få göra de där sakerna. Jag är tom rädd att jag inte ska vilja göra det.

Beroende

Även om illamåendet är över så finns det en annan sak som försvårat ett 'vanligt' liv. Att jag är så galen beroende av mat. Om jag inte får mat när blodsockret sjunker så blir jag trött, snurrig, illamåede och tappar koncentrationen. Det är inte roligt att bli sur och trött helt plötsligt när man är mitt ute i Hägersten nånstans och kollar på lägenheter. Minst en halvtimme från mat hemma i hemmets varma vrå. (Att vi dessutom kände att vi absolut inte ville bo i området hjälpte inte mitt humör... Vi vill inte bo i en etta och halva när bebisen kommer men vi vill inte flytta nånstans där vi inte tror vi kommer trivas... The search goes on...) Det suger kan jag berätta. Suger.

Saker som irriterar

Det irriterar mig att det står i många böcker, bloggar och tidningar att man som gravid (eller som modemedveten för den delen) ska rota i pojkvännens garderob för att fynda storskjortor och andra stora och sköna plagg. Varför? Jo, därför att alla utgår från 1) att man har pojkvän (jag kan vara singel, eller ha flickvän) 2) att den ev pojkvän man har är en stor stark karl. Min älskade J är inte stor (eller jättestark för den delen). Jag fick knappt på mig hans kläder innan jag blev på smällen och kommer defenitiv inte i dem nu. Får mig att känna mig som ett jättemonster alt att jag har en pygmepojkvän. Inget utav dessa stämmer ju.

Egentligen

Just nu känner jag mig inte gravid. Ibland måste jag tom påminna mig om att jag är det! Inatt drömde jag att jag hade en fest och hade druckit vin. Plötsligt kom jag på att jag är gravid och tänkte då att ja,ja, jag är i alla fall inte speciellt full. Sen blev jag lite sur för jag insåg att jag skulle kunna dricka mer den kvällen.
.
Jag vet att jag är lyckligt lottad som är gravid och allt det där, men jag kan inte ljuga; det känns inte alls så som man tror att det ska göra. Jag trodde hela världen skulle ställa sig på ända men allt ser likadant ut när jag kommer ut genom porten om mornarna. Jag funderar fortfarande på hur jag ska komma igång med skrivandet. Jag glor fortfarande på tjejer på gatan och önskar att jag hade deras väska/kropp/liv. Jag avundas fortfarande människor med roligare jobb än mig. Lillmänniskan i mig måste nog förberedas på att få en mamma som bär en massa hemligheter inom sig.
.
Och sen att det inte egentligen syns. Idag klädde jag mig en blus som jag knöt under bysten, ovanför magen. När jag var på toa nyss insåg jag att jag lika gärna kunde vara lite rund om magen som gravid.
.
Förutom att jag är mer beroende av mat än innan är det inte så stor skillnad egentligen. Än.