Låt mig presentera...

...den lilla människan som bor innuti mig. Våran lilla parvel.

Ultraljudet var oväntat känslosamt. Jag som trodde jag var ganska cool och så. Ha! Där fick jag. När vi kom in var jag så kissnödig att jag ville pinka ner britsen. Det gjorde jag som tur var inte. Sen kom den kalla gelen. Det var jag förberedd på. Men det visade sig vara det enda jag var förberedd på. Sköterskan satte en makkapär på magen och vips så synes en massa konstiga saker på skärmen. Konstiga saker. I form av en litet, litet barn. Jag började hysteriskt skratta. Jag menar verkligen HYSTERISKT. J och de två sköterskorna (en som var med för att lära sig) tittade förvirrat på mig. J frågade vad det var som var roligt. Jag kunde knappt prata men rent instiktivt svarade jag 'det där' och pekade på skärmen. Sköterskan kunde inte fortsätta eftersom mitt häftiga skratt gjorde att magen skumpade och omöjligt för henne att få någon bild av bebisen. Efter nån minut hade jag lugnat ner mig och hon kunde fortsätta. Med van, men rar, röst berättade hon vad det var vi såg; 'Här är barnets hjärta', 'Här ser ni bebisens fötter'. Och så vände det och jag började gråta helt okontrollerat. Jag blev mest förvånad själv. Jag hade ingen aning om att jag skulle reagera så starkt. Jag grät och grät och sen låg jag med tårarna rullande ner för kinderna hela ultraljudsundersökningen. Den sparkade, drack fostervatten och rörde armarna. Inget märkvärdigt. Och så nära ett mirakel man kan komma.

ps. Hon/Han är -så gott de kunde se- frisk och glad och beräknas titta ut 29 juni. Jag blev framflyttad några dagar och inte som jag trodde 'bakflyttad'! Hurra!!!