Den lyckliga mamman

Jag växte upp med känslan av att min mamma inte var lycklig med sitt val av arbete, men att hon fastnat där för att hon var tvungen att försörja mig och min bror. Det var inget anklagande från hennes sida, men jag tror att hon hade velat mer med sitt egna liv om hon haft chansen. Så när jag kom upp i den åldern att man insåg att man kanske ville bli mamma en dag (även om man inte ville det just då), vilket var nån gång i den sena tonåren, så bestämde jag mig för en sak. Jag kunde inte bli mamma förens jag hade ett jobb jag älskade, ett eget liv som jag trivdes med. Jag ville aldrig känna att jag 'gett upp' något för att bli mamma. Jag ville inte att mitt framtida barn skulle tänka och känna som jag. Jag ville bli en lycklig mamma. En som inte bara lever för sina barn, utan som har ett eget, rikt, liv.

När jag var och hälsade på mina kusiner i USA och berättade för min ena kusins man att jag jobbade som ekonomiassistent men att det inte var det jag ville jobba med i framtiden, att det var tillfälligt, så skrattade han och sa att jaja, men nu när vi ska ha barn som skulle jag få se att jag skulle fastna och jobba med ekonomi resten av livet. Jag sa blank Nej. Jag ska plugga efter mammaledigheten. Jag berättade om min plan, att J var med på det och att vi skulle få det att funka. Hans skratt ekade snart bort och en stund senare mumlade han att han gärna hade velat utbilda sig till lärare om han kunnat. Jag ville springa fram och ruska om honom på hans fina uteplats på baksidan av en stora villan i det vaktbevakade området i Florida och säga att du kan! Men jag undrar om man verkligen kan det. Kan han avstå från att ha 5 sovrum, 2 vardagsrum, bo granne med Tiger Woods och köpa Tiffany's smycken till sin fru i julklapp ('vi skulle inte köpa något till varann men han gav mig bara något litet')?

Jag vet att jag har tur, J tjänar ganska hyfsat och det gör att jag kan utbilda mig senare i livet, trots att vi är småbarnsföräldrar. Han vet att om jag inte gör det kommer jag vara olycklig. Jag vet att jag måste hitta en liv som gör mig lycklig. Ett arbete, en sysslesättning som känns meningsfull och rolig. Annars går jag sönder inuti. Jag se sprickorna redan nu. Jag vet att ett, två, fem barn inte kan göra mig hel. Jag måste göra mig hel själv. Ett barn kommer att förgylla mitt liv, förmodligen mer än jag kan förstå, men jag kan inte förlita mig på att det kommer att göra mig hel. Moderskap är inte en fribiljett till lycka. Det konceptet har jag aldrig köpt.